För fem år sedan fick en sjuksköterska i Kiruna en whiplashskada efter en trafikolycka. Skadan förvärrades vid en ny trafikolycka året därpå. På grund av skadan kunde hon inte fortsätta med sitt arbete. Under perioden 1992–95 prövade hon på andra typer av arbete och genomgick också utbildning. Hon beviljades halv förtidspension från och med den 1 juli 1994. I september 1995 sa landstinget upp henne. Motiveringen var personliga skäl.

Vårdförbundet SHSTF protesterade mot uppsägningen, men både den lokala och centrala förhandlingen slutade i oenighet. Förbundet förde då frågan till AD. I AD hävdade förbundet att det inte fanns någon saklig grund för uppsägning. Enligt förbundet hade landstinget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet och omplaceringsåtgärderna hade inte varit tillräckliga. Förbundet pekade också på att det i princip är förbjudet att säga upp någon på grund av sjukdom eller bristande hälsa. Landstinget höll inte med. Det menade att man vidtagit alla rimliga åtgärder för att rehabilitera sjuksköterskan och att man fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

I sin dom säger dock AD att det inte fanns någon saklig grund för uppsägning. Enligt AD har landstinget inte fullgjort sin skyldighet när det gäller att försöka omplacera sjuksköterskan. Däremot har domstolen inte gått in på frågan om landstinget brutit mot förbudet att säga upp på grund av sjukdom.

Domen innebär att sjuksköterskan får behålla sin anställning i landstinget. Dessutom får hon ett skadestånd på     40 000 kronor. Landstinget ska också betala Vårdförbundet SHSTFs rättegångskostnader på närmare 100 000 kronor.