Ökad trötthet och minskat engagemang
Allt fler sjuksköterskor upplever att de är trötta, både i arbetet och på fritiden. Fler har besvär i ryggen nu än i början av 1990-talet. Det visar utbildningsprojektet MOSES, vid Sundsvalls sjukhus.
Hälso- och Sjukvården i Medelpad har under början av 1990-talet engagerat sig i att förbättra den fysiska arbetsmiljön för sjuksköterskor och övrig vårdpersonal. 1989 beslutade skyddskommittén att all vårdpersonal vid Sundsvalls sjukhus skulle få en grundläggande utbildning i förflyttningsteknik och förebyggande ryggvård. Utbildningen som samordnades av Landstingshälsan leddes av sjukgymnaster med specialutbildning i förflyttningsteknik.
Den metod som lärdes ut kallas Stockholmstekniken (1, 2). Den bygger på att vårdpersonalen ska dra i stället för lyfta patienten och i större utsträckning än tidigare utnyttja patientens egna resurser att röra sig vid förflyttning. Dessutom övades personalen i att använda hjälpmedel vid förflyttning.
För att minska personalomsättningen, öka trivseln och välbefinnandet samt reducera belastningsbesvär hos vårdpersonalen genomfördes ytterligare ett personalutbildningsprogram som fick namnet MOSES. Målsättningen var att finna ett åtgärdsprogram för att minska eller förhindra arbetsrelaterade besvär i rörelseorganen bland vårdpersonalen. Projektledare blev företagssköterskan Gulli Tjernström vid Landstingshälsan på Sundsvalls sjukhus.
Moses-projektet, som delvis finansierats av Arbetslivsfonden i Västernorrland, handlade förutom om förflyttningsteknik också om stresshantering och fysisk träning för vårdpersonalen.
Cirka 600 sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden från elva vårdavdelningar, med fysiskt tunga arbetsuppgifter inom medicin och geriatrik, fick utbildning av sjukgymnaster och personalkonsulenter mellan 1992 och 1994. Varje delkurs varade en dag och de tre delprogrammen gavs med 12 månaders intervall.
Den så kallade Stockholmstekniken är en dynamisk och flexibel arbetsmetod där patientens behov av omvårdnad och rehabilitering tillgodoses. Denna för personalen skonsamma förflyttningsteknik innebär att vårdare och patient samarbetar. Förflyttningsmomentet underlättas av den aktiva dialogen mellan parterna.
Bristande kontroll och höga krav i arbetet i kombination med dåligt socialt stöd har negativa effekter på hälsan och leder lätt till stress (3). Det primära syftet med stresshanteringen var att hjälpa deltagarna finna konstruktiva sätt att hantera stressen, finna resurser för egenkontroll, styrka och förmåga att långsiktigt kunna planera arbetet. Före detta kursavsnitt skickades ett skriftligt material ut till deltagarna med en ”stressnyckel”, ett frågeformulär för att ställa en egen ”stressdiagnos”. Det teoretiska avsnittet varvades under kursdagen med avspänningsövningar och olika videoinslag för att avslutas med en återkoppling till deltagarnas individuella ”stressnycklar”.
Den fysiska träningen hade också både teoretiska och praktiska inslag. Syftet var att ge deltagarna kunskap om kroppens uppbyggnad och funktion och visa på betydelsen av fysisk aktivitet för att minska ohälsa i rörelseorganen. Alla fick varsitt träningskompendium (4). Deltagarna fick träna på arbetstid i ett gym som ställdes i ordning. I dagboksform redovisade de hur mycket de tränade.
Kursernas innehåll liksom hela MOSES-projektet utvärderades av forskare vid Arbetslivsinstitutet (5–8). Deltagarna fick besvara olika enkäter om individuella och arbetsrelaterade förhållanden i arbetet och symtom och besvär i rörelseorganen.
Utvärderingen visade att 95 procent av deltagarna var positiva eller till och med mycket positiva till den utbildning de fått. Fler än 90 procent kände sig motiverade att praktiskt tillämpa vad de lärt sig om förflyttningsteknik och fysisk träning. För den stressförebyggande träningen var motsvarande siffra 71 procent.
Svaren från frågeformulären 1995 visade att 99 procent av sjukvårdspersonalen ansåg Stockholmstekniken som införts på sjukhuset var användbar och 94 procent av sjuksköterskorna sa att de använde sig av den vid patientförflyttningar. Av sjuksköterskorna trodde 90 procent att deras besvär i leder och skelett skulle bli bättre efter att de deltagit i MOSES-programmet.
De flesta deltagarna rapporterade en ökad fysisk ansträngning i arbetet under de år som projektet varade. Detta var dock mindre vanligt bland sjuksköterskorna. Bland dem som redovisade många patientförflyttningar per dag var sjuksköterskorna i minoritet. Som jämförelse kan nämnas att ytterst få personer upplevde hög fysisk ansträngning i hushållsarbetet hemma.
MOSES-enkäten visade att kraven i arbetet upplevdes som högre 1995 än 1992 och av de tre yrkesgrupperna var det flest sjuksköterskor som kände så. Av de tre yrkesgrupperna upplevde dock sjuksköterskorna att de hade större möjlighet att besluta över hur deras arbete skulle utföras men färre sjuksköterskor kände stöd i arbetet av överordnade.
De flesta deltagarna tyckte att arbetsuppgifterna var engagerande. Allt färre sjuksköterskor tyckte dock så under projektets gång. Trots att färre sjuksköterskor angav att de hade sömnproblem ökade antalet sjuksköterskor som mycket ofta upplevde trötthet på arbetet och fritiden under de år projektet pågick.
Förekomsten av ländryggbesvär ökade hos sjuksköterskorna under projekttiden men så var inte fallet för de andra två yrkesgrupperna. 47 procent av sjuksköterskorna hade ländryggbesvär 1991 och 53 procent 1995. Av dem ansåg 72 procent att ryggsymtomen var arbetsrelaterade. Inte i någon grupp noterades några påtagliga skillnader av förekomsten av besvär i nacke eller skuldror under projekttiden.
Det har hänt mycket i det svenska samhället under den tid MOSES-projektet har pågått. Förändringar i sjukförsäkringssystemet har lett till försämrade ekonomiska villkor för den korttidssjukskrivne och dessutom har bedömningsgrunderna för arbetsskador ändrats. Lågkonjunkturen har lett till besparingar på många arbetsplatser. Inom vården har sparkrav rests i hela landet, Medelpads hälso- och sjukvård har inte varit något undantag, och antalet anställda har minskat.
Minskningen av personal vid Sundsvalls sjukhus har inte bara drabbat vårdpersonalen utan även annan stödjande personal har tvingats sluta. Manliga vaktmästare var de som skötte patientförflyttningar utanför vårdavdelningarna. Deras arbetsuppgifter utförs numera av vårdpersonalen. De sängar och bårar som används då har hjul som anses svåra att manövrera som gör dem tunga att köra. Dessa transporter skapar dessutom stress eftersom de vårdanställda vet att de behövs på avdelningen och känner krav att skynda tillbaka så fort som möjligt. Förändringarna i transportsystemet av patienter på sjukhuset, tillsammans med minskad personalstyrka på vårdavdelningarna, kan vara en möjlig orsak till att den fysiska belastningen för vårdpersonalen har ökat på senare tid. Andra studier har visat att vid bedömning av den totala vårdarbetstyngden borde inte bara fysiska faktorer som patientförflyttningar tas med i bedömningen utan även arbetets organisation och personalens miljö (9).
Det finns flera tänkbara orsaker till att sjuksköterskorna upplevde ökade krav i arbetet under projekttiden. Strukturförändringar med ökad psykisk belastning som följd och nya vårdformer med mer omvårdnadsarbete för sjuksköterskorna är sannolikt viktiga faktorer.
Muskoloskeletala sjukdomar är oftast långvariga. När de väl uppstått blir det som regel en långdragen process innan den drabbade är helt frisk och arbetsför. Att ryggbesvären ökat bland sjuksköterskorna kan ses mot bakgrund av flera faktorer. En kan vara de nya vårdformerna som gör att sjuksköterskor numera arbetar mer med direkt patientvård, vilket är en riskfaktor för olycksfall och sjukdom bland annat i ryggen (9). Muskoloskeletala symtom kan ha samband med hög fysisk ansträngning men också med psykosociala faktorer som låg egenkontroll över arbetet och låg stimulans (10). Det är tveksamt om man kan förvänta sig minskade besvär kort efter att ny arbetsteknik införts på en arbetsplats, men man kan spekulera i hur arbetssituationen skulle ha sett ut om MOSES-projektet inte hade genomförts vid sjukhuset. Som jämförelse kan man ta en studie av personer som anmält arbetsskada (belastningsskada) i industrin där man fann att minskad fysisk belastning på arbetet efter bara tre år bara i liten utsträckning lett till lindring av besvär. Däremot var de undersökta nöjda med förändringarna på arbetet och mindre irriterade och oroliga (11).
Den minskning av personalstyrkan som skett bland vårdpersonalen har främst drabbat sjukvårdsbiträden och undersköterskor. Frågan är vilka konsekvenser det har för sjuksköterskornas arbetssituation. Hur förändras arbetsdelningen mellan den vårdpersonal som blir kvar på avdelningarna? till exempel mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Kommer sjuksköterskorna att ta över undersköterskornas arbete när de blir allt färre? Vad innebär det för sjuksköterskorna med det stigande antalet läkare per patient – försvinner de mest kvalificerade arbetsuppgifterna? Skapas nya anställningsformer (korttid, timanställning, privata företag, städbolag etc) för de arbetsuppgifter som undersköterskorna lämnar när inte sjuksköterskorna kan eller vill sköta dem? Hur är sjuksköterskeutbildningen anpassad till den nya situationen inom vården?
Tack vare ett ambitiöst utbildningsprogram som utvärderats har vi fått reda på vilken uppfattning vårdanställda har om sin arbetssituation under fyra år på ett svenskt sjukhus. Det har varit extra intressant att studera detta under en tid med stor turbulens och neddragningar i arbetslivet.
Sammanfattningsvis kan man säga att sjuksköterskorna under MOSES-projektet har förbättrat omvårdnads- och arbetstekniken. Men trots detta upplever de ökade fysiska och psykiska krav i arbetet, ökad trötthet och minskat engagemang samt rapporterar ökad förekomst av ländryggbesvär.
Referenser:
1. Stockholmstekniken, Rygghälsovårdsgruppen.1987. Arbetsställningar och förflyttningsteknik i vården.
2. Carlsson R, Gullicksson L, Månsson N. Egen rygghälsa i aktiv omvårdnad.
3. Karasek R, Theorell T. Healthy work. Basic Books, New Yourk, Inc Publishers 1990.
4. Christmansson D. Teori- och träningsprogram för vårdpersonal. Landstingshälsan i Sundsvall, 1992.
5. Lagerström M. Moses study group: Utvärdering av utbildning för vårdpersonal i förflyttningsteknik, egenträning och stresshantering. Moses-projektet, Undersökningsrapport 3. Arbetsmiljöinstitutet, Solna 1994.
6. Pingel B. Friskvård i sjukvård. Undersökningsrapport 34. Arbetsmiljöinstitutet, Solna 1993.
7. Lagerström M, Hagberg M. Moses study group: Evaluation of a three-year education and training program for nursing personnel at a Swedish hospital. AAOHN Journal, 1997 (45) 2: 83–92.
8. Lagerström M, Josephson M, Pingel B, Tjernström G, Hagberg M. The Moses study group: Evaluation of the implementation of an education and training program for nursing personnel at a hospital in Sweden. International Journal of Industrial Ergonomics, in press.
9. Lagerström M, Hagberg M, Kolare S. Frisk rygg i sjukvården. En kunskapsöversikt. Arbetsmiljöinstitutet, Solna 1994.
10. Lagerström M, Wenemark M, Hagberg M, Wigaeus Hjelm E. Occupational and individual factors related to muscoskeletal symptoms in five body regions among Swedish nursing personnel. Int Arch Occup Envir Health 68 (1995), 27–35.
11. Kemmlert K, Örelius-Dallner M, Kilbom Å, Gamberale F. Treårsuppföljning av 195 arbetsskadeanmälningar av belastningskaraktär. Arbete och Hälsa nr 47. Arbetsmiljöinstitutet, Solna 1990.