Patienten i centrum! Ett föga kontroversiellt stridsrop som sedan årtionden ekar i vårdens korridorer. Dock allt svagare med åren och med tendens att försvinna in i tapeten. Den stolta devisen har tappat sitt innehåll, kvar är orden. Nu gäller det att blåsa liv i dem och ge dem ett helt nytt innehåll. Och här har Vårdförbundet SHSTFs yrkesgrupper en nyckelroll.

Men det blir inte helt lätt. För ingen säger emot oss. Det är klart att patienten ska sättas i centrum när vård bedrivs och planeras. Så är det redan i de regelverk som finns. Men det räcker inte, det måste till något annat. En del kanske går att hämta från det betänkande om patientens rättigheter från HSU-utredningen, som kommer i höst. Men mycket behöver vi hämta från oss själva, från vår egen professionella kreativitet och kunskap.

Att vården inte alltid lever upp till sin skyldighet att sätta patienten i centrum finns det tyvärr många belägg för. Därför den ovan nämnda utredningen, och därför den rekommendation om hur patientens ställning ska stärkas som Landstingsförbundet skickade ut till alla landsting i maj.

Varför ligger det då i vårt intresse att patientens ställning stärks? Det ena är förstås att en patient som är delaktig i sin egen behandling blir frisk fortare. Det är en viktig del i omvårdnadsprocessen, och Vårdförbundets medlemmar vill göra ett bra jobb. Den andra sidan handlar om organisationen och val av perspektiv.

Antingen väljer man perspektivet att vårdens organisation ska understödja patientens inflytande och medverkan genom hela vårdkedjan. Det andra – och vanligare – alternativet är det administrativa perspektivet, där huvudfrågan är hur verksamheten ska ledas. Valet av perspektiv bestämmer vilken typ av vård man får.

I verksamheter där man utgår från patientperspektivet får man ett helt annat resultat. Det bryter hierarkiska mönster, något som gagnar våra yrken och villkor. Arbetet blir intressantare och arbetsmiljön bättre. Vårdens kvalitet blir högre samtidigt som kostnaden blir lägre, ofta för att vårdtiderna blir kortare.

Det här är egentligen inga nyheter. Exemplen är tillräckligt många för att mana till efterföljd i stor skala. Ändå händer ganska lite, trots att det blir allt viktigare att använda de resurser vi har på effektivast möjliga sätt. Vad det beror på kan vara värt att fundera på.

Att vänta på att något mer genomgripande ska hända med den svenska sjukvårdens organisation kan tyckas tröstlöst. Men det finns en hel del som var och en kan göra själv för att påverka utvecklingen i rätt riktning.

Man kan förändra sitt eget perspektiv, till exempel genom att bygga upp kontakter med kolleger inom andra områden. Då blir patientens väg tydligare, och den kunskapen kan utnyttjas för att påverka organisationen.

Exemplet Mölndals sjukhus, där man genom att planera vården utifrån patientens diagnos lyckades korta vårdtiden väsentligt, föddes ur ett kollegialt samarbete kring ett kvalitetssäkringsprojekt. När patienten på allvar sattes i fokus föll de traditionella gränserna mellan yrkesgrupper och enheter bort.

Det är först när man gör något i sin egen vardag som patientperspektivet blir tydligt. Det kan vara att ifrågasätta dåliga rutiner som tar ifrån patienten inflytande och värdighet. Eller att förbättra informationen till patienter och anhöriga, vilket är en förutsättning för ett verkligt inflytande. Den patient som inte får klara besked om hur en provtagning ska förberedas, medicin ska tas eller liknande kommer att vara sjuk längre, kosta mer och lida mer.

Det spelar ingen roll hur mycket rättigheter och möjligheter man har om man inte känner till dem. Vårdköerna till vissa operationer skulle troligen vara mycket kortare eller kanske försvinna helt om patienterna kände till att kö till operation ger rätt att söka vård i ett annat landsting. Vad som saknas är alltså inte alltid rättigheter, utan kunskap om dem. Utan ordentlig information inget verkligt inflytande.

Att vända vårdens perspektiv kommer att ta tid. Den tiden, som vi ska göra allt för att förkorta, ska vi använda för att i varje situation stärka patientens ställning. Det är vårt ansvar. Då kan patientens väl bli en verklig ledstjärna för vården, och inte som nu en pliktskyldig devis.