Ingen vinner på att dölja våldet, säger Börje Wistedt, docent och cheföverläkare vid FOUU-enheten på psykiatriska klinikerna inom nordöstra sjukvårdsområdet. Han ingår i Våldspreventiva gruppen och han vet hur viktigt det är att ta upplevelser av hot och våld på allvar. Våldspreventiva gruppen, VPG, består av två läkare, tre sjuksköterskor och en psykolog. Gruppen bildades 1990 och har till uppgift att samla, dokumentera och sprida kunskap och erfarenheter kring hot och våld inom sjukvårdsområdet.

För att mäta våldets omfattning använder sig VPG av Staff Observation Aggression Scale, SOAS, som är en skattningsskala där sjukvårdspersonalen rapporterar varje aggressionstillbud under en tremånaders period. Rapporterna bearbetas statistiskt och ger en möjlighet att se om våldet skiljer sig mellan olika avdelningar och vilka situationer som utlöser våldet.

Naturligt nog är våld vanligast på slutna psykiatriska avdelningar och våldsammast är schizofrena, maniska, hjärnskadade och dementa patienter. Det finns farliga personer som kan bli våldsamma utan att offret gjort det minsta, säger Börje Wistedt, som inte ställer sig bakom teorin ”det finns inga farliga personer – bara farliga situationer”.

– Det är ju som att säga att offret alltid har sig själv att skylla. Så är det inte, även om vi kan träna oss inför hotfulla situationer och lära oss att uppträda på ett mindre provocerande sätt.

Läs alltid anamnes
Att göra en bedömning av patienten är ett sätt att lära sig förutse när risken för fysiskt våld är överhängande. Är han till exempel irritabel, spänd, orolig, störande eller verbalt aggressiv? Börje Wistedt påminner också om hur viktigt det är att läsa anamneser. Det är betydelsefullt om patienten har en diagnos som är förenad med våld.

Sedan några år finns, inom ramen för Våldspreventiva gruppen, ett kristeam som har till uppgift att stödja och hjälpa den personal som blivit utsatt för våld. Man använder sig av en debriefingteknik som har stora likheter med dynamisk terapi, men som fokuserar på tanke i stället för på känsla. Den drabbade berättar om händelsen och går igenom tankar, intryck och reaktioner kring den. Det är inte ovanligt att den som utsätts för våld tar det hårt och grubblar: ”Varför just jag?”, ”Jag ska straffas”.

– Hot och våld kan förstärka en negativ självbild, säger Börje Wistedt och menar att tidigare trauman har betydelse för hur vi klarar av det trauma som våldet innebär.

Utsätts vi för våld reagerar vi ofta med panikattacker, sömnstörningar och mardrömmar där traumat återupplevs. Vi blir känsliga för situationer som påminner om våldet och oväntade ljud får oss att hoppa till. Men med rätt behandling kan den drabbade komma över händelsen och så småningom integrera den som en livserfarenhet.

Utbildar arbetsgrupper
I ungefär tio års tid har Våldspreventiva gruppen erbjudit arbetsgrupper utbildningsprogram i hur man hanterar hot och våld. Där lär man sig använda skattningsskalor för att mäta våldet, arbetsmiljöns betydelse, hur man stöttar varandra i arbetsgruppen och vilka situationer som kan utlösa våld. Utbildningarna skräddarsys för varje enhet. I ett sådant ”paket” ingår ämnen som: våldsutvecklingen inom sjukvården, psykisk sjukdom och förekomsten av våld, aggressionsteorier, reaktioner på våld, debriefing och juridiska och polisiära frågor. Syftet med utbildningen är också att personalen ska vara aktiv i att utarbeta ett handlingsprogram för hot och våld. Till hösten planeras en kurs för anställda inom primärvården och socialtjänsten.

Börje Wistedt anser att såväl fackförbund som arbetsgivare borde vara mer aktiva i att kartlägga, anmäla och följa upp hot och våld inom sjukvården. Han understryker vikten av att göra skadeanmälningar. Både för den drabbades skull – en psykisk skada till följd av fysiskt våld kan dröja – och för att få möjlighet att förebygga våld på arbetsplatserna.

Att handlingsplaner alltid ska finnas är självklart för dem som i sitt arbete ser vad hot och våld kan leda till.