Få saker upprör så mycket som när olika yrken ska jämföras med varandra. Det vet alla som är engagerade i arbetsvärdering och lönediskriminering. Därför går det också väldigt långsamt att driva den här typen av ärenden.

Ett par hundra intensivvårdssjuksköterskor i Stockholm anmälde sin arbetsgivare för lönediskriminering redan under våren 1995. Efter åtskilliga turer fram och tillbaka är arbetsvärderingen av en iva-sjuksköterska på Danderyd och en medicintekniker på samma sjukhus nu klar. När det här skrivs har Jämställdhetsombudsmannen, som tagit över ärendet från Vårdförbundet SHSTFs Stockholmsavdelning, ännu inte beslutat om Stockholms läns landsting ska stämmas inför Arbetsdomstolen.

Utredningen förhalad
Åsa Andersson, som är ordförande i Stockholm, är upprörd över arbetsgivarens sätt att förhala utredningen om iva-sjuksköterskornas löner.

– Redan 1995 ville vi ha en partsgemensam arbetsvärdering av sjuksköterskornas och medicinteknikernas arbetsuppgifter. Det vägrade arbetsgivaren att gå med på. De ville inte jämföra svårighetsgraden i deras yrken.

Förhandlingarna ledde till en lokal tvist som slutade i oenighet. Då överlämnade avdelningen ärendet till JämO, som med Jämställdhetslagen i ryggen, kan få arbetsgivare att delta i en arbetsvärdering.

Stockholms läns landsting har formulerat en politisk önskan att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor, därför är Åsa Andersson upprörd över arbetsgivarens sätt att ”blockera frågan”.

Men det är inte bara arbetsgivarna som är motståndare till att jämföra olika yrkesgrupper med varandra. Några jämförelsepersoner går heller inte att få tag på längre. Den arbetsvärdering som gjorts vid Danderyds sjukhus har därför genomförts med hjälp av sjuksköterskans och medicinteknikerns chefer.

Kraven av lika värde
Det arbetsvärderingssystem som använts är en vidareutveckling av    IDA-modellen (Icke-diskriminerande arbetsvärdering). Irma Irlinger på JämOs kansli har tillsammans med konsulten Stefan Winsnes genomfört arbetsvärderingen. Konsulten slår i sin slutsats försiktigt fast att kraven i sjuksköterskans arbete är åtminstone av lika värde som medicinteknikerns. Nu gäller det att utröna om löneskillnaden, som i dag är omkring 2 000 kronor per månad, är sakligt grundad eller inte.

Arbetsgivaren för sin del underkänner den genomförda arbetsvärderingen. När JämO förlorade ”Barnmorskemålet” i Arbetsdomstolen underkände domstolen den gjorda arbetsvärderingen. Skiljer den här metoden sig från den som användes i Örebro?

– Ja, svarar Irma Irlinger.

– Likvärdigt arbete, som användes i Örebro, byggde på öppna frågor där arbetstagarna fick beskriva sina arbeten, varpå arbetsvärderarna bestämde arbetets svårighetsgrad. I den här arbetsvärderingen är det de intervjuade själva som markerar, och motiverar, var på svårighetsskalan deras arbetsuppgifter ska placeras.

Förhandlingsläget är så känsligt att Irma Irlinger inte vill svara på frågan om var det största motståndet mot lönediskrimineringskampen finns. Men inför påståendet att det går långsamt gör hon en jämförelse med Irland, där man nyligen vann ett ärende efter tio års kamp.

Hårdnackat motstånd
Det hårdnackade motståndet från arbetsgivaren börjar också kännas påtagligt för avdelningen i Skåne, som driver två lönediskrimineringsärenden. Ett drivs mot Malmö kommun och bygger på en arbetsvärdering av en sjuksköterska på vanlig vårdavdelning och en brandinspektör. Det andra drivs mot landstinget i Malmö och gäller två medlemmar inom Vårdförbundet SHSTF och en personalhandläggare. Där har avdelningen gjort en bedömning av arbetsuppgifter, ansvar och befogenhet. Diskussioner med arbetsgivaren pågår i båda fallen, men det går trögt och det är känsligt.

Om det är något Karin Rangin, ordförande för Skånes avdelning, har lärt sig av dessa ärenden så är det just att det går långsamt att driva lönediskrimineringsärenden.

– Alla är överens om att kvinnor är lönediskriminerade så länge det rör sig på ett principiellt plan. Men så fort frågan närmar sig den egna sfären blir det väldigt laddat. Då ger det sunda förnuftet och logiken vika för känslorna, säger hon.

För det är en sak att erkänna problemet och en helt annan att avstå något själv för att det ska lösas.