Som en representant för det bestående reser sig granitkyrkan ur själva berggrunden, tycks det. Där har den stått i nästan hundra år. Men hälso- och sjukvården i staden är allt annat än en representant för det bestående – i Lysekil lika lite som i andra samhällen runt om i Sverige.

Sjukhuset är nerlagt och för snart sex år sedan kom ädelreformen, här som på andra håll. Kommunen tog över ansvaret inte bara för sjukhemmet utan också för hemsjukvården.

Åsikterna om ädelreformen var delade när den kom 1992. Många distriktssköterskor och sjuksköterskor på sjukhemmen var negativa till att kommunen skulle bli deras arbetsgivare.

Intressant samarbete
Andra såg tvärtemot möjligheter i den nya organisationen. En av dem var Ingrid Segerstedt. Hon var vid tiden för ädelreformen avdelningsföreståndare på en vårdcentral. När det stod klart att kommunen skulle ta över ansvaret för hemsjukvården sökte hon jobbet som arbetsledare för kvälls/nattpatrullerna.

– Jag tyckte att det verkade intressant och att samarbete mellan hemtjänst och hemsjukvård var ett bra sätt att arbeta på, säger hon, i dag med en delvis annan tjänst efter ett par omorganisationer inom hemsjukvården.

Men även om Ingrid Segerstedt ser mycket positivt i att ha hemsjukvården under den kommunala hatten, tycker hon att det finns brister:

– Vi har hittills haft svårt att få gehör hos arbetsgivaren när det gäller våra krav på kompetensutveckling. Det är ju egentligen hans ansvar att se till att den personal som arbetar i kommunen är välutbildad. Men jag har upplevt att det är vi som fackliga företrädare som fått driva på.

Konstig syn
Ingrid Segerstedt tycker att det finns en konstig syn hos arbetsgivaren: att kompetensutveckling skulle vara en förmån för arbetstagaren.

– I själva verket borde arbetsgivaren se det som en tillgång att ha anställda som är beredda att satsa tid och kraft på kompetensutveckling. Utvecklingen av vården kräver det – vi kan inte säga att så har vi gjort i tjugo år och fortsätta likadant som tidigare, säger hon.

Anna-Stina Petersson är sjuksköterska på Lysekils sjukhus och sedan många år fackligt aktiv på heltid, nu som vice ordförande i Bohusläns lokala avdelning. Hon är kritisk mot kommunen som huvudman för sjukvården.

– Det förekommer alldeles för många delegationer i hemsjukvården. När en sjuksköterska kan ha 35–40 delegationer visar det att det finns för få sjuksköterskor i den kommunala vården. Då är den medicinska säkerheten i fara. Delegationer ska man inte ta till för att man inte har tillräckligt med anställda med rätt kompetens.

Kritisk mot nedskärningar
Hon är också kritisk mot att man skurit ner på både sjuksköterske- och underskötersketjänster på sjukhemmet. Nedskärningarna har lett till att man har tagit bort de fyra avdelningsföreståndarna och ersatt dem med en sjukhemschef. Det betyder att tre sjukskötersketjänster dragits in. De olika arbetsgrupperna får nu själva sköta det mesta av det avdelningsföreståndaren tidigare utförde; administrativa uppgifter som inringningar, semesterplanering, rekrytering och så vidare.

– Det som var bra med systemet med avdelningsföreståndare var att de också gick in i vården och bidrog till omvårdnadskvaliteten med sin kompetens, säger Anna-Stina Petersson. Det är det som är allvarligt: att man tar bort sjuksköterskor ur den direkta vården.

Det här gäller inte bara i Lysekil. Anna-Stina Petersson har kontakt med sjuksköterskor också i andra kommuner I Munkedal utför vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor integrerad vård. Men i kommunledningen tolkar man det som att alla personalgrupper har kompetens att göra samma saker.

Dåliga kunskaper
– Det här visar att ledningen i kommunerna, både den politiska och tjänstemännen inte vet vad sjuksköterskor gör och har dåliga kunskaper om sjukvård.

Ett annat exempel är den sjuksköterska i Lysekil som begärde kommunens stöd för att kunna gå en utbildning i smärta och smärtbehandling av cancerpatienter.

– Äldreomsorgschefen sa att cancerpatienter inte känner någon smärta och att det därför inte behövs någon sådan utbildning här i kommunen! Och det var för bara för några få år sedan!

Den här sjuksköterskan fick gå andra vägar för att få sin utbildning. Nu arrangerar hon, med stöd av Cancerfonden, högt uppskattade utbildningar i smärta och smärtbehandling för sjuksköterskor i hela Bohuslän.

Situationen kan kännas igen i andra kommuner. I Sotenäs har sjuksköterskorna i den kommunala sjukvården överhuvudtaget inte fått någon fortbildning sedan ädelreformen för fem år sedan.

Men både Anna-Stina Petersson och Ingrid Segerstedt tycker att klimatet har blivit bättre sedan den nye socialchefen Sture Johansson tillträdde för något år sedan. Han å sin sida delar sjuksköterskornas kritik mot kommunens brister när det gäller att ge de sjukvårdsanställda fortbildning:

Sämre på utbildning
– Vi är sämre i kommunen på utbildning än vad landstinget är, medger han. Det hänger samman med traditioner och volymer. Bohuslandstinget har ett bättre utbildningssystem.

Han verkar vilja ändra på det, och berättar om ett fall där en sjuksköterska nekades ekonomiskt stöd till fortbildning genom ett beslut i socialnämndens arbetsutskott, men där beslutet blev positivt sedan det tagits upp på ett sammanträde med hela socialnämnden.

– Vi har också fått ett uppdrag från nämnden att skapa en utbildningsplan för all personal. För just sjuksköterskorna är det inte lämpligt att erbjuda kollektiv utbildning i stora grupper, utan mer individuellt anpassade utbildningar.

Sune Johansson tycker att de olika personalgrupperna i hemsjukvården arbetar bra tillsammans.

– I alla fall ytligt sett är de nöjda med att arbeta sida vid sida. Det blir också ett bättre samarbete kring patienterna, det blir inga tvister om vem som ska göra vad, eftersom alla behoven klaras av gruppen gemensamt.

När Ingrid Segerstedt berättar är bilden lite mer komplicerad. Inte så att hemsjukvården fungerar dåligt; tvärtom tycker hon att det är en fördel att kommunen har hand om hemsjukvården. Men det är viktigt att hon som sjuksköterska är med i arbetet för att se till att patienterna får bästa möjliga omvårdnad, och hon ser det som en fördel att hon har tät kontakt med undersköterskor och vårdbiträden i sin arbetsgrupp.

Kompetensen kan höjas
Genom att sjuksköterskan har möjlighet att leda omvårdnadsarbetet och träffa personalen i stort sett dagligen kan kompetensen i personalgruppen höjas. Det hade varit svårare om hemsjukvården och hemtjänsten haft olika huvudmän.

Hon berättar som ett exempel om en dement man som hade blivit så orörlig och motspänstig att man i arbetsgruppen till slut inte kunde få honom ur sängen. Personalen fick sjukskriva sig för ryggbesvär. Gruppen bestämde sig för att beställa en lyft så att de skulle kunna lyfta honom ur sängen.

– Då frågade jag om de hade försökt att förändra sitt beteende gentemot honom för att på det sättet lättare få upp honom ur sängen. Det hade de inte, utan det slutade med att vi satte i gång ett samarbete med demensteamet i kommunen.

Personalen kommer att få utbildning av sjuksköterskorna i demensteamet. Mannens hustru har också blivit erbjuden att gå en utbildning för anhöriga, och mannen själv har erbjudits ett korttidsboende på kommunens specialavdelning inom psykogeriatrik.

– Det räcker inte, säger Ingrid Segerstedt, med att personalen säger att ”vi säger till när vi behöver dig”. Jag ser bäst själv var mina insatser behövs.

Arg på landstingsfolk
Problemen finns snarare i kontakten med länssjukvården. När hon hör hur man bland landstingsfolk, som hon uttrycker det, pratar om hemsjukvården som ”svarta hål” eller det där ute i bushen, blir hon arg. Kompetensen inom hemsjukvården är hög, även om personalstyrkan är för liten.

– Vi skulle spara massor med pengar om länssjukvårdens folk visste vad man skickar patienterna till här ute i kommunerna och om man inventerade de resurser som finns i patienternas närhet!

Ingrid Segerstedt sticker ut hakan lite till:

– De borde lära sig av vårt sätt att organisera arbetet utifrån patientens behov och möjligheter!