Lång och stenig väg in i svenska samhället – ”Aldrig har en arbetskamrat bett mig gå med ut och ta en öl”

För 18 år sedan lämnade Halina Nilsson sitt hemland Polen för att bosätta sig i Sverige. Som så många andra invandrare fick hon börja längst ner — som städerska i sjukhusets kulvert. I dag är hon sjuksköterska och arbetar i ett eget aktiebolag som utbildar invandrarkvinnor. Vägen dit har varit lång och kantad av en ständig känsla av utanförskap.

Halina Nilsson tar emot i sina ännu halvfärdigt inredda lokaler på nedre planet i ett centralt beläget hyreshus i Malmö. Hon springer in och ut genom den uppslagna porten. Blomsterleverantören behöver hjälp med att få in alla nybeställda fikusar, tujor, silverkallor och andra gröna växter. Halinas storblommiga kjol vajar i takt med det långa röda håret, allt medan svettpärlorna bryter fram i pannan. Hon utstrålar energi och glädje.

– Här ska bli som en oas. Tjejerna som ska komma hit är vana vid att bli nedtryckta. Här ska de minsann känna sig välkomna och ha trevligt, säger hon samtidigt som hon trycker ner en stor grön buske i en av de många keramikkrukorna som står uppradade längs korridorens väggar.

Det är sensommar och fredag. På måndag kommer de anställda. Tre vårdlärare och en socialpedagog. Tillsammans ska de dra upp riktlinjerna för hur de gemensamt ska arbeta. Om en månad kommer de första deltagarna. Då drar ”Seniorprojektet” i gång på allvar.

Halina har döpt sitt företag till Delta Multi-Ethnica AB. Ett av målen är att med hjälp av olika utbildningsåtgärder ge långtidsarbetslösa kvinnor med utländsk bakgrund en unik kompetens i att vårda äldre invandrare.

27 procent av Malmös invånare har invandrarbakgrund. I Malmö finns 5 000 äldre människor med utländskt påbrå. Förr eller senare kommer de att bli aktuella inom hemtjänsten eller andra vårdformer.

– Många talar dålig eller ingen svenska alls. Ofta missförstås de också på grund av kulturella skillnader. Inom äldrevården finns inte bara ett stort och växande behov av tvåspråkig personal utan också av människor som har kännedom om andra kulturer än enbart den svenska.

– Det har samhället inte fattat riktigt ännu. Vi vill ligga steget före och skapa en nisch inom den offentliga sektorn för etnisk vårdpersonal, säger Halina som lyckats få 2,7 miljoner kronor i bidrag ur EU:s socialfond 3. Projekttiden är 18 månader.

”Gör sig små”
I första vändan är 46 kvinnor anmälda. Alla har de någon form av vårdutbildning i botten, från Sverige eller det egna hemlandet. Under cirka ett års tid ska de få utbildning i äldreomvårdnad och multikulturell problematik, datakunskaper, information om hur man startar eller driver egen verksamhet, arbetsledarutbildning samt praktik inom äldrevården.

– Gudarna ska veta att många invandrare inom vården försöker göra sig så små som möjligt. De bär på en stark känsla av att hit till Sverige ska man inte komma och tro att man är någon. Lika viktigt som att höja deras kompetens är därför att ge dem självförtroende. De ska bli medvetna om att deras tvåspråkighet och etniska bakgrund faktiskt är en merit.

Just känslan av att vara mindre värd har Halina själv upplevt åtskilliga gånger under sina många år i Sverige. I Polen var hon tjänsteman och inköpsinspektör inom ett stort statligt företag. Efter bara några dagar i det nya landet fick hon jobb som städerska på Malmö allmänna sjukhus.

– Från att ha varit en erkänt duktig tjänsteman på en relativt hög befattning var jag plötsligt en ”nobody”. Inte blev det lättare av att jag sattes att städa i kulverten. Att inte kunna språket är det största handikappet man har som invandrare. Hur skulle jag kunna lära mig att tala svenska när jag varken såg eller hörde någon? säger Halina som fortfarande bryter på polska.

– Jag mådde väldigt dåligt under den där perioden. Jobbet var enahanda och slitsamt. När jag kom hem var jag alldeles utschasad. Och ingen hade jag att prata med.

Gemenskap för svenskar
Efter att ha förklarat sin situation för arbetsgivaren fick hon några månader senare flytta upp till en kirurgisk vårdavdelning. Till en början tjänstgjorde hon som vårdbiträde. I nästa steg utbildade hon sig till undersköterska.

– Under alla mina år inom svensk sjukvård  minns jag den där första tiden som den allra finaste perioden. Det var god gemenskap bland personalen och vi hade både tid och ork att ägna oss åt patienterna.

Men när jag ber henne utveckla det där med den goda gemenskapen erkänner hon motvilligt att den kanske inte alltid var så god. För det mesta deltog hon i den på andra villkor än infödda svenskar.

– Jag vet inte hur många gånger jag suttit med i fikarummet och lyssnat på de andras missnöje med olika företeelser här i Sverige. Men om jag råkat säga någonting liknande har de genast frågat mig varför jag i så fall bor i Sverige; ”Åk hem om det inte passar!”.

– Om du verkligen vill förstå en annan människa gör du allt du kan för att uppnå detta. Jag upplever ofta att folk inte ens vill lyssna till vad jag har att säga. Som invandrare saknar jag den självklara sociala ställning som krävs för att folk ska ta en på allvar.

När hon säger detta kan hon inte låta bli att nämna hur kränkt hon kände sig då hon nyligen nekades ett mindre lån i en bank till sitt nya företag.

– Visst, jag är invandrare och jag bryter. Men de kunde väl åtminstone ha bemödat sig om att bemöta mig som affärskvinna. De tog inte ens kreditupplysning på mig. Hade jag varit en svensk välklädd man med yuppienalle i bröstfickan är jag övertygad om att de hade behandlat mig helt annorlunda.

Vägrar att krusa
Nu är Halina inte typen som duckar. Snarare är det taggarnas språk som gäller. I stället för att bli ledsen blir hon ilsken. Hon vägrar att krusa och går gärna sina egna vägar. Detta i kombination med att hon är invandrare och dessutom kvinna tror hon kan vara en förklaring till att hon alltid känt ett slags utanförskap i umgänget med svenskar.

Kanske är det också därför hon så starkt minns den gången då en sjuksköterska utan synbar anledning frågade henne hur hon egentligen hade det som invandrare.

– Det är en av de få gånger jag upplevt att någon verkligen brytt sig. Det hade inte hänt någonting speciellt. Hon ville bara veta, säger Halina som med glädje minns hur mänskligt varmt det kändes.

– Faktum är att under de 18 år jag bott i Malmö så har det aldrig hänt att en arbetskamrat spontant ringt och frågat om jag ska hänga med ut på en öl, gå och se en film, en pjäs eller någonting liknande.

Å andra sidan medger hon att hon faktiskt aldrig själv försökt ta initiativet. Det är något hon, med blicken i backspegeln, inser att hon kanske borde ha gjort.

Aldrig en svensk vän
Genom åren har Halina träffat åtskilliga invandrare som varit i ungefär samma situation som hon själv. Många har arbetat i vården och flera har varit sjuksköterskor. De kan ha gått på tusen kurser men aldrig lyckats få en svensk vän. Det tog Halina mer än tio år att själv få en riktigt nära och förtroendefull relation till en svensk väninna. Förutom sin man är det i dag den enda person som hon känner att hon kan prata om allt med – på djupet.

När Halina säger att hon känt sig ensam och stundtals mått dåligt gör hon det utan sentimentalitet i rösten. Hon vill inte bli betraktad som en ömkansvärd och övergiven invandrare som ägnat större delen av sitt liv åt att tycka synd om sig själv.

– Visst, den första tiden är traumatisk. Det är den för så gott som alla som lämnat sitt fosterland och sin gamla kultur bakom sig. Det räcker med att man flyttar från Umeå till Trelleborg för att man ska hamna i en slags existentiell kris. Du känner ingen. Ingen känner dig.

– Men det går inte att bara skylla på svenskarna och systemet. Till syvende och sist måste man själv försöka ta sig ur det. Och det bästa sättet är att tillsammans med andra människor engagera sig i någonting.

Själv har Halina varit med i flera intresseföreningar. Bland annat i Simon (Svenska invandrare mot narkotika) i vilken hon i flera år var lokal ordförande i Malmö. Sedan många år är hon också politiskt aktiv i folkpartiet. Inför valet 1998 finns hon med på partiets valsedel till Malmö kommunfullmäktige.

Svårt med tentor
1990 tog Halina sin sjuksköterskeexamen. Att börja på sjuksköterskeutbildningen upplevde hon som ett stort lyft. Hon kände att hon fick utvecklas, inte bara i yrket utan också som människa. Inte minst tack vare två vårdlärare som hon kände förtroende för och som ständigt peppade henne trots hennes svårigheter att klara av de skriftliga tentorna.

Efter utbildningen fick hon en tjänst på alkohol- och narkotikakliniken på Universitetssjukhuset MAS. Två år senare tog hon initiativet till en mottagning för invandrare med missbruksproblem, kallad Deltaprojektet. Av ekonomiska skäl lades projektet ner i fjol. Det var då tanken på att starta ett eget aktiebolag började spira. Att kunna hjälpa de invandrarkvinnor som måste kämpa på samma sätt som Halina fått göra.