Vårdförbundet 2007 ska ersätta de Manifest som fastställdes som riktlinjer för förbundets arbete vid kongresserna 1989 och 1993. Visionen består av komprimerade texter på fyra teman som ryms på några få A4-sidor. De fyra temana handlar om hur vården ska organiseras och finansieras, hur medlemmarnas yrken ska göras synliga och utvecklas, om medlemmarnas roll i vården och om det fackliga arbetet och Vårdförbundet SHSTF.

– Vi tyckte inte att den uppläggning som Manifest hade passade för våra behov i dag, säger förbundets ordförande Eva Fernvall. Det var lite av att beskriva ”här och nu”. Med Vårdförbundet 2007 vill vi beskriva hur vi vill att det ska vara om tio år.

Förankring
En arbetsgrupp på nio förtroendevalda har under Eva Fernvalls ledning arbetat med Vårdförbundet 2007 sedan ungefär ett år. Olika utkast har diskuterats i olika sammanhang flera gånger under resans gång, bland annat i förbundsrådet. Att Vårdförbundet 2007 är ordentligt förankrat bland medlemmarna innan det tas upp till behandling på kongressen är viktigt, menar Eva Fernvall:

– Så är det visserligen med alla kongressfrågor. Men jag ser det som särskilt viktigt när det gäller visionen, eftersom den ska styra Vårdförbundet SHSTFs arbete under så lång tid.

Och ska man bli överens om vilken väg man ska gå räcker det inte med att förslaget får stöd av 51 procent av rösterna på kongressen. I de viktiga vägvalen kan det räcka med att en fjärdedel säger nej för att man ska avstå från att ta ställning till förslaget på kongressen och skjuta upp beslutet till ett kommande år, menar Eva Fernvall.

Aktiva medlemmar
Därför finns förslaget nu hos alla de som ska fatta besluten på kongressen, de 110 valda ombuden och förbundsstyrelsens elva ledamöter, hos SHSTF-företrädarna (som fått det via Kanalen), hos medlemmarna genom det här numret av Vårdfacket.

– Det krävs att medlemmarna är aktiva, säger Eva Fernvall. Dels förstås när det gäller att komma fram med sina synpunkter på förslaget – här är SHSTF-företrädarna nyckelpersoner, de måste se till att få i gång diskussionerna på sina arbetsplatser. Men sedan också genom att vara med och förverkliga visionen. Det kan ske på olika sätt, alla aktiviteter som innebär att man stärker professionen är steg på vägen. Men man kan inte som medlem sitta och vänta på att andra ska förverkliga målen i Vårdförbundet 2007, för det måste alla ta ansvar själva.

Eva Fernvall är medveten om att programmet är komprimerat och kan upplevas som abstrakt.

– Det ställer krav på noggrann läsning, stycke för stycke. Man måste som medlem ställa sig frågan ”hur vill jag använda det här?”. Det är abstrakt för att det är nationellt och ska gälla alla medlemmar. Sedan får man använda Vårdförbundet 2007 som ledstjärna i mer konkreta programskrivningar, säger hon och tar som exempel ”Vård på rätt nivå”, programmet om hur sjukvårdens struktur bör utvecklas.

På samma väg
Det viktiga, menar Eva Fernvall, är att de mer konkreta mål som man ställer upp för verksamheten, nationellt och lokalt, hänger ihop med innehållet i Vårdförbundet 2007. Varje steg man tar i olika sammanhang och på olika nivåer, ska vara ett steg på vägen mot de mål som finns i visionen.

Programmet består som nämnts av fyra delar. Några avsnitt är rätt okontroversiella, medan andra har förorsakat långa och ingående diskussioner i arbetsgruppen och sannolikt kommer att göra det också i de diskussioner som föregår beslutet på kongressen.

De mest kontroversiella punkterna i Vårdförbundet 2007 handlar om vårdens finansiering och organisation. Hittills kan man säga att Vårdförbundet SHSTFs inställning varit att vården ska betalas gemensamt via skatten och i huvudsak bedrivas i offentlig regi. Men åtminstone på den senare punkten bröts åsikterna på förra årets kongress sedan lokala avdelningen i Malmöhus motionerat om att förbundet borde sträva efter att det skulle finnas fler huvudmän i vården.

Gemensamt finansierad
Så här har förbundsstyrelsen till slut enat sig om att formulera sin inställning i dessa båda frågor:

”Vården finansieras med offentliga medel, så att en solidarisk fördelning av sjukvårdskostnaderna över livscykeln och mellan olika grupper i befolkningen kan ske. Alla individer kan på så sätt garanteras tillgång till god vård.
Resurser avsätts så att god vård mätt i livskvalitet och hälsa kan säkerställas. Privata försäkringslösningar kan därmed endast utgöra komplement till den offentligt finansierade vården.
Hälso- och sjukvård produceras i olika former och med olika vårdgivare, men Vårdförbundet avvisar hälso- och sjukvårdsverksamhet där kommersiella syften är primära.”

– Vi har enats om att vi ska ha en solidarisk vård där inte pengarna får styra över kvaliteten. Den ska vara gemensamt finansierad, men det är inte säkert att det ska vara via skatter, det kan finnas andra sätt att ta in de pengar som behövs, kommenterar Eva Fernvall.

Politiker prioriterar
I dag kommer pengarna till vården från kommunal- och landstingsskatten och från olika statsbidrag. Regelsystemen har förändrats på senare år så att de lokala politikerna fått större frihet att prioritera mellan alla de behov som finns och som ska finansieras av skatterna.

– Vi måste kanske börja diskutera om vi ska ha mer riktade resurser till vården. Kanske kan det ge ett utrymme för mer pengar till vården om folk vet att vården inte behöver konkurrera med till exempel idrottsplatser, säger Eva Fernvall.

Dessutom har kommunernas och landstingens allt sämre ekonomi gjort att sjukvården fått allt mindre pengar.

– Politikernas roll att styra vården är väsentlig för att använda pengarna rätt. Däremot bör inte politikerna ha producentens roll. Det blir knepigt när politikerna agerar mer som arbetsgivare än som företrädare för patienterna, säger Eva Fernvall. Om politikerna är producenter får medborgarna mindre att välja bland.

Eva Fernvall menar också att det ligger i sjuksköterskornas och de biomedicinska analytikernas eget intresse att det blir en större mångfald. Det ger fler möjligheter att få utveckla vårdens innehåll och kvalitet. När man anser sig ha alternativa lösningar på problem inom vården men inte får möjlighet att genomföra dem inom ramen för den offentliga vården ska det finnas möjlighet att pröva dem på annat håll, till exempel genom att öppna egen verksamhet.

Mål eller medel?
En annan diskussionspunkt har gällt kollektivavtalet. Är det ett mål eller ett medel? För Eva Fernvalls del är det rätten att förhandla och gå i konflikt som är de viktiga, grundläggande frågorna för facklig verksamhet. Om det sedan är i kollektivavtal eller på annat sätt man träffar överenskommelserna är underordnat. Det kan komma att växa fram andra typer av avtal och överenskommelser, fast Eva i dag inte ser någon annan metod än kollektivavtalet.

Den 20 november vet vi vilket beslut kongressen har fattat om Vårdförbundet 2007. Om ombuden ställer sig bakom förbundsstyrelsens förslag, hur ska man då som medlem använda sig av visionen?

– Alla aktiviteter som stärker professionen är steg på vägen. Vi har egentligen ett ganska bra utgångsläge: Relativt låg arbetslöshet, våra kunskaper är efterfrågade, genom att allt fler sjuksköterskor forskar och doktorerar tydliggörs våra kunskapsområden. Medlemmen ska läsa, fundera och fråga, i sin arbetsgrupp, i avdelningsstyrelsen och så vidare. Ju fler som frågar och diskuterar, desto starkare blir visionen.

Bryta det dagliga
Man måste försöka bryta det dagliga för att fundera en stund över ”hur vill jag ha det?”. Det gäller att inte slå sig till ro med att bara försöka klara det dagliga slitet. Man kan hämta kraft för det tunga arbetet om man kan se något mål lite längre fram.

– I dag upplever många medlemmar att de inte kan påverka sin situation. Då blir alla förändringar av ondo. Det som måste hända är att vi aktivt är med och förändrar och visar en riktning. Då är inte längre förändringarna hotfulla.