En sjuksköterska började sommaren 1995 en tjänst på ett privat sjukhem i Mellansverige. Fem månader senare avstängdes hon från sitt arbete, med lön. Orsaken är enligt arbetsgivaren hennes sätt att sköta sitt arbete. Vårdförbundet SHSTF kopplades omedelbart in. En månad senare meddelade arbetsgivaren att han tänkte säga upp sjuksköterskan, något som Vårdförbundet SHSTF inte gick med på. Sedan överläggningar slutat i oenighet, sas sjuksköterskan upp i början av januari 1997. Den lokala förhandlingen två veckor senare slutade i oenighet. Vid den centrala förhandlingen erbjöd arbetsgivaren ett avgångsvederlag på tolv månaders lön.

I ett samtal med Vårdförbundet SHSTFs ombudsman accepterade sjuksköterskan överenskommelsen. Hon ångrade sig sedan och avvisade den. Arbetsgivaren erbjöd i stället omplacering, något sjuksköterskan avvisade. Hon förklarade sedan för Vårdförbundet SHSTFs representanter att hon ville ha frågan prövad i Arbetsdomstolen AD. Eftersom förbundet ansåg att den centrala uppgörelsen med tolv månaders lön skulle vara bättre än att gå till domstol, sa förbundet nej till att företräda sjuksköterskan i AD och meddelade henne att man då skulle avsluta ärendet för sin del. Sjuksköterskan informerades också om att hon själv skulle få driva frågan om hon ville gå till domstol.

Sjuksköterskan anser dock inte att Vårdförbundet SHSTF skött hennes ärende på rätt sätt. Hon har därför anlitat en advokat och stämt förbundet inför tingsrätten och begär skadestånd från förbundet, trots att advokaten enligt Vårdförbundet SHSTF kunnat stämma arbetsgivaren arbetsrättsligt.