Ann Bonair är avdelningsdirektör vid Hälso- och sjukvårdsgruppen på Socialstyrelsen sedan två år tillbaka och specialsakkunnig i omvårdnad. Hennes tjänst kom till vid den omorganisation som gjordes 1995. Då beslutades att Socialstyrelsen skulle inrätta förordnanden för specialsakkunniga på olika områden, bland annat i omvårdnad.

Ann, som är sjuksköterska och filosofie doktor i ämnet hälso- och sjukvård i samhället, fanns redan i en projektanställning på Socialstyrelsen. ”Är jag verkligen rätt person, jag har ju inte disputerat i omvårdnad?”, var hennes reaktion. 

På Socialstyrelsen såg man det dock som en fördel att hon hade ett brett sjukvårdskunnande och stor kunskap om sjukvården ur ett samhällsperspektiv.

Alla specialsakkunniga har en gemensam, generell befattningsbeskrivning. De ska bevaka frågor inom det egna sakområdet. Internt på Socialstyrelsen ska de fungera som resurspersoner innan principiella beslut tas, och ge råd i strategiska frågor. Utåtriktat ska de bevaka vad som händer inom forskningen på det egna expertområdet, nationellt och internationellt, och vara Socialstyrelsens representanter i olika referensgrupper.

Ann ingår bland annat i den samordningsgrupp som är rådgivande när den statliga Vårdalstiftelsen ska bevilja anslag till omvårdnadsprojekt. Hon är också Socialstyrelsens sjuksköterskerepresentant i WHOs arbete med ”nursing”.

Expertgrupp i omvårdnad
Ann är ordförande för Socialstyrelsens expertgrupp i omvårdnad. Expertgruppen, som redan funnits ett år när Ann började sitt arbete, består av en grupp omvårdnadsforskare som arbetar på uppdrag av Socialstyrelsen.

Gruppens arbete har hittills utmynnat i två viktiga rapporter, dels en om patientens syn på vården, som presenterades vid en stor omvårdnadskonferens i Stockholm förra hösten, dels rapporten The dream team. I den redovisar vårdforskaren Kerstin Segesten att man kan sänka personalkostnader och ändå höja vårdkvaliteten för patienterna med en genomtänkt bemanning av landets vårdavdelningar.

En viktig del av Anns arbete handlar om att skapa nätverk. Ett exempel är det nätverk för sju disputerade sjuksköterskor som är vårdutvecklingschefer på olika sjukhus i landet. På     några håll finns det alltså omvårdnadskompetens i den absoluta sjukhusledningen, något som Ann hoppas ska bli vanligare.

Det händer nämligen ofta att sjuksköterskor ringer Ann för att fråga: ”Hur ska vi få inflytande på planeringen av vården? Kan inte Socialstyrelsen göra något? Vi behöver sjuksköterskor på ledningsnivå som vår talesman. Som det nu är talar klinikchefen för alla.”

Givande kontakter
– Det är väldigt givande att ha kontakt med sjuksköterskor från hela landet, säger Ann. Men Socialstyrelsen kan inte föreskriva att det ska finnas sjuksköterskor på alla beslutsnivåer i vården. Sjuksköterskor måste lära sig att driva professionella frågor, säger Ann. De måste arbeta på att ta större plats och sticka ut hakan när hälso- och sjukvårdsfrågor debatteras och beslut ska tas.

Möjligtvis är rädslan att göra sig gällande ett resultat av att rekryteringen till sjuksköterskeutbildningen i en tioårsperiod helt skedde från vårdlinjen. De sjuksköterskorna såg sig kanske, även efter examen, fortfarande som undersköterskor med en underordnad position i hierarkin, tror Ann Bonair. Hon räknar med att den nya treåriga sjuksköterskeutbildningen ska ändra på det. Dessutom skaffar sig alltfler sjuksköterskor en högre kompetens med magister- och forskarutbildning.

Ann tycker för egen del inte att det har varit alldeles enkelt att få gehör för omvårdnadsfrågorna på Socialstyrelsen. Det är en myndighet som av tradition är starkt medicinskt inriktad och omvårdnadsfrågorna har ännu inte fått samma dignitet. Fortfarande ser många på Socialstyrelsen omvårdnaden som en del av den medicinska verksamheten.

– Jag tror faktiskt att det har varit en fördel att jag har disputerat på filosofisk fakultet och att det inte har skett inom omvårdnad. Min doktorsexamen tog jag vid den tvärvetenskapliga temainstitutionen i Linköping och ämnet var hälso- och sjukvård i samhället.

Anns avhandling handlar om vad som händer när nya, kostsamma medicinska teknologier förs ut i sjukvården. Hon specialstuderade bland annat de hälsoekonomiska konsekvenserna av hemodialysens spridning i Sverige. Kunskap om vård sedd ur ett ekonomiskt perspektiv väcker respekt, har Ann fått klart för sig.

– Mitt arbete är himla roligt men slitsamt, säger hon. Ibland känner jag mig som en tjatmoster när jag om och om igen måste påminna om att vi måste tänka på omvårdnadsfrågorna.

En del av svårigheterna beror på att sakområdet är stort och att Ann bara arbetar som sakkunnig på halvtid. Den andra halvtiden ägnas åt att vara handläggare och biträdande enhetschef.

När Ann blev ordförande för expertgruppen i omvårdnad infördes nya direktiv för gruppens arbete. Nu arbetar den på att ta fram riktlinjer för behandling vid olika omvårdnadsproblem. Två projekt är högaktuella, de bedrivs i två tvärprofessionella arbetsgrupper. Den ena gruppen leds av vårdutvecklingschefen Christina Lindholm och handlar om behandling av trycksår. Den andra leds av Ingrid Thorell-Ekstrand, klinisk lektor, och ska komma med kunskapsunderlag för att formulera riktlinjer för omvårdnad vid höftledsfraktur. Ann hoppas att preliminära förslag ska finnas klara redan vid nyår.

– Det blir lite av ett examensarbete för mig, säger Ann.


Ann Bonair, som är 55 år, tog examen som operationssjuksköterska i Linköping 1965. Hon arbetade sedan inom operationssjukvård, anestesi och intensivvård. Efter vårdlärarutbildning i Malmö arbetade hon några år som lärare innan hon flyttade till USA 1975. I New York arbetade hon som sjuksköterska och tog en mastersexamen i hälso- och sjukvårdsadministration. Återkommen till Sverige var hon vikarierande studierektor på Vårdhögskolan i Linköping innan hon började doktorandstudier vid universitetet i Linköping. Under doktorandtiden arbetade hon som forskningsassistent och efter examen som forskarassistent i Linköping. 1992-94 var hon högskolelektor vid vårdhögskolan i Sundsvall. Från 1994 har hon varit på Socialstyrelsen.