Riksföreningen för distriktssköterskor skickade i somras ett brev till landets alla kommuner. I brevet säger sig distriktssköterskorna vara överens med Socialstyrelsen om att det bästa vore att den i dag tudelade hemsjukvården samlades hos en huvudman, kommunen.

Distriktssköterskeföreningen hävdar att motståndet mot att gå över till den kommunala sjukvården minskat bland föreningens medlemmar. Bakom det ligger förändringarna inom primärvården de senaste åren parallellt med en växande positiv inställning hos medlemmarna till den kommunala vården och omsorgen.

Däremot tycker distriktssköterskeföreningen att kommunerna är dåliga på att utnyttja distriktssköterskornas kunskaper och kompetens. Det gäller särskilt de kommuner där det är ont om distriktssköterskor, det vill säga de kommuner där landstinget fortfarande är huvudman för hemsjukvården.

”I de kommuner som inte övertagit hemsjukvården finns bara ett fåtal distriktssköterskor vid kommunens särskilda boendeformer. Med tanke på behovet av kompetens undrar vi därför om distriktssköterskornas breda kompetens och kunnande inte kommit landets kommuner till kännedom”, skriver föreningen i sitt brev.

Delat ansvar
Socialstyrelsen är också inne på att man borde samla hemsjukvården hos kommunerna. Där ansvaret för vården i hemmet är delad mellan kommuner och landsting har man samordningsproblem och ineffektivt resursutnyttjande. Det kan vara till men för den enskilde, jämfört med en sammanhållen hemsjukvård/hemtjänst, säger Socialstyrelsen i sin slutrapport om ädelreformen, som lades fram förra året.

Tillsammans med främst rehabiliteringen och läkarinsatserna inom den kommunala sjukvården är den delade hemsjukvården det område där Socialstyrelsen är mest kritisk. På det stora hela fungerar annars den kommunala sjukvården bra, enligt Socialstyrelsens utvärderingar.

I beslutet om ädelreformen lämnade regering och riksdag över till kommuner och landsting att bestämma vem av dem som skulle vara huvudman för hemsjukvården. Vid reformtillfället fördes hemsjukvården över till kommunen i ungefär hälften av landets kommuner, i de andra blev den kvar i landstinget. Så är det i princip fortfarande, inga nämnvärda förändringar har skett sedan 1992.

För att komma tillrätta med de brister som Socialstyrelsen pekat på när det gäller hemsjukvården föreslog man i slutrapporten om ädel en utredning om konsekvenserna av en fullständig kommunalisering av hemsjukvården. Någon sådan utredning har regeringen hittills inte tillsatt.

I samband med de båda stora länsindelningsreformerna i Skåne och i Västsverige kommer frågan om vem som ska vara ansvarig för hemsjukvården att aktualiseras. I båda regionerna finns både landstingsdriven och kommunal hemsjukvård i dag.

– Generellt sett fungerar hemsjukvården bättre på de ställen där kommunerna har tagit över ansvaret helt och hållet, säger också Gunilla Bexelius, medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas) i Åmål och tills helt nyligen ordförande i Riksföreningen för masar.

Bättre för masar
Masens ställning har efterhand blivit bättre, hävdar hon. På många ställen där masen från början fick dela sitt medicinska ansvarighetsskap med att till exempel vara föreståndare för ett sjukhem har man gjort om organisationen så att masen finns på en mer central position i kommunen.

– Man kan se att kommunerna lärt sig det här med sjukvård och har blivit mer medvetna om att det krävs kompetent personal, säger Gunilla Bexelius. Andelen sjuksköterskor och undersköterskor har ökat om man ser det generellt, även om det naturligtvis finns undantag.

Det fordras förstås också att man rekryterar bra masar.

– Visst kan det räcka med en driftig och initiativrik distriktssköterska. Men i regel krävs det att man har erfarenhet av arbetsledning och av att jobba i byråkratin, säger Gunilla Bexelius.

Uppstramning
På Socialstyrelsen har Lennarth Johansson i princip samma bild av utvecklingen som Gunilla Bexelius:

– Masen har blivit mer etablerad och fått en central roll i de kommunala organisationerna. Det har skett en uppstramning av pionjärårens ganska vildvuxna flora av mas-konstruktioner. Hur man sedan beaktar behovet av sjuksköterskekompetent personal på fältet vet vi mindre om. Jag har fått telefonsamtal som pekar på att man åtminstone i vissa kommuner har skurit ner på sjuksköterskebemanningen.

På Kommunförbundet är man mycket positiv till att kommunerna får bli huvudmän för hemsjukvården. På Landstingsförbundet är man mer tveksam. Margareta Liljekvist är ansvarig handläggare. Det är inte Landstingsförbundet som avgör hur landsting och kommuner ska lösa den här frågan, det gör de själva, men Margareta Liljekvist pekar på att hemsjukvården i princip inte bytt huvudman någonstans sedan ädelreformen kom 1992:

– Huvudfrågan är hur man samarbetar. I den basala hemsjukvården är det i huvudsak sjuksköterskor och undersköterskor som står för vården, men man behöver också läkarinsatser.

– Organisationsformen är underordnad. När jag talar med en del kommunalt folk så säger de att ”vi orkar inte ta på oss mer uppgifter, vi har ett bra samarbete med sjukvården och behöver inte förändra organisationen”.

Tvillingundersökning
Hon hänvisar till en undersökning som Socialstyrelsen gjort av ”tvillingar”, det vill säga kommuner som liknar varandra i det mesta men där hemsjukvården är kommunal i den ena och landstingsdriven i den andra. Undersökningen visar att det finns fördelar med att kommunen är huvudman.

– Men det är ett svagt samband. Fanns det något som tydligt visade att det ena eller det andra var bättre skulle vi från Landstingsförbundet nog plädera för den lösningen. Men vi anser inte att det finns en sådan organisatorisk lösning, säger Margareta Liljekvist.