Den 73-åriga kvinnan led av Parkinsons sjukdom, senilitet och depression och hade en längre tid vårdats på sjukhem då hon efter en försämring fördes över till sjukhuset.

I samband med överföringen anmälde dottern den husläkare som i fem år haft det medicinska ansvaret för sjukhemmets patienter, samt de två sjukhemsföreståndarna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).

Hon skriver att husläkaren aldrig undersökt mamman ordentligt och aldrig ifrågasatt den Parkinson-diagnos som ställts på en psykiatrisk klinik 15 år tidigare. Dämpande medicin gavs av slentrian och då mamman ramlade och slog sig fick hon ingen adekvat behandling.

Dottern anser att de båda föreståndarna utsatte mamman för bland annat intorkning, otillräcklig mat och dryck, smuts och dålig lukt, djupa liggsår och att de underlät träning och stimulans.

Alla de tre anmälda avvisar anklagelserna och bestrider i sina yttranden till ansvarsnämnden att de skulle ha gjort sig skyldiga till några fel eller försummelser.

Ansvarsnämnden konstaterar att patienten behandlades med Cisordinol i liten dos. Senilt konfusions- och orostillstånd är en indikation för läkemedlet och då medicinen ordinerades i början av 1980-talet kan patienten ha lidit av detta tillstånd, menar nämnden.

De senaste årens journalanteckningar visar dock att kvinnan numera är en relativt passiv senilt präglad patient. En av läkemedlets biverkningar är att ge en Parkinsonliknande bild, ”Parkinsonism”. Patienten behöver därför inte ha haft en äkta Parkinsons sjukdom, fortsätter nämnden i sin bedömning.

Husläkaren skriver att hon vid olika tillfällen tagit ställning till patientens medicinering, men varken utvärdering eller omprövning finns dokumenterad i journalen. Hon har därmed brutit mot patientjournallagens bestämmelser, skriver nämnden, och ger henne en erinran. Av journalanteckningarna på det sjukhus där patienten togs in framgår allvarliga anmärkningar mot det omvårdnadsmässiga tillstånd patienten befann sig i vid ankomsten.

Kvinnan var i ”mycket dåligt skick, till synes vanvårdad”, ”mycket smutsig och intorkad”, ”Enligt personalen på avdelningen verkar såren ej ha blivit korrekt omlagda och luktade mycket illa.”

I epikrisen angavs som diagnos bland annat vanskötsel och malnutrition, grav dehydrering med elektrolytrubbning. Nämnden konstaterar att det trots den anmälda personalens bestridande står klart att allvarliga anmärkningar kan riktas mot den omvårdnad patienten fått på sjukhemmet.

Dessutom är den dokumentation av omvårdnaden som gjorts på sjukhemmet bristfällig. Där står inget om vad patienten själv klarar i samband med personlig hygien, måltider och förflyttning, och inget om hennes vikt.

Den matordning som flitigt redovisas, där alla måltider serveras mellan klockan 8.00 och klockan 16.00 plus kvällskaffe, innebär i sig på längre sikt en risk för undernäring, hävdar nämnden.

Den ena föreståndaren hade i egenskap av sjukhemmets enda legitimerade sjuksköterska huvudansvaret för omvårdnaden och ensamansvaret för dokumentationen. Den andra föreståndaren tillhör genom sin yrkesutövning hälso- och sjukvårdspersonalen och nämnden anser henne lika ansvarig som sjuksköterskan. Båda får var sin erinran.

Två av nämndens ledamöter reserverade sig mot beslutet och ansåg att föreståndarnas disciplinpåföljd borde bli var sin varning. Nämndens beslut har vunnit laga kraft (HSAN235/96:A2).