Beror det på att sjukdomen är ett Guds straff för muslimer att den 15-åriga patienten övergivits av sina föräldrar? Ska jag som sjuksköterska sätta mig över femåringens vilja och sätta nålen trots hennes motstånd?

Två frågor. Två ämnen att diskutera vid ett par av de veckovis återkommande samlingar som sex nyutexaminerade sjuk- sköterskor genomför inom ramen för sitt ettåriga utbildningsprogram på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Bara hälften av sjuksköterskorna på S:t Görans barnsjukhus i Stockholm hade vidareutbildning till barnsjuksköterskor. Det tyckte cheföverläkaren Anita Peria var för lite. Inför flytten till Karolinska sjukhuset och det nya Astrid Lindgrens Barnsjukhus ville hon öka andelen. Uppdraget gick till Nina Andersson Papadogiannaki, nu avdelningsföreståndare på avdelning q63.

Nina Andersson Papadogiannaki tänkte sig först att alla sjuksköterskor på Astrid Lindgren skulle få möjlighet till en vidareutbildning.

Men efterhand krympte projektet: man skulle erbjuda en grupp sjuksköterskor direkt från skolan att bli »traineer« och gå en Inledande specialistutbildning för sjuksköterskor vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus som det hela till slut kom att kallas.

– Vi har problem att rekrytera alla sorts sjuksköterskor, men särskilt barnsjuksköterskor, berättar Nina Andersson Papadogiannaki.

– Ett problem är att de får lära sig för lite om barnsjukvård i grundutbildningen och sedan kan det vara svårt att locka dem att gå vidareutbildningen till barnsjuksköterskor.

Till sin hjälp tog Nina Andersson Papadogiannaki, som tidigare varit vårdlärare, sin lärarkollega Gunilla Pettersson. De lade upp kursen enligt pbl-modellen (pbl = problembaserat lärande) och gjorde studiematerialet, ett 15-sidigt häfte i a4-format.

Eget studiematerial
Med andra ord är det de sex sjuksköterskorna i gruppen som själva tar fram det mesta av materialet för de diskussioner de för vid sina måndagsseminarier. De använder det de själva upplevt på avdelningarna och kompletterar med litteratursökning för att få fallen belysta.

Utbildningen leds av Nina Andersson Papadogiannaki och hennes kollega Inga-Lill Wallin. Deltagarna använder en fjärdedel av sin arbetstid till studier (i den ingår de två och en halv timme de ägnar åt seminarierna). Resten av tiden arbetar de, var en med sin personliga handledare, på olika program inom sjukhuset.

Det första halvåret ägnade de åt bassjukvård – öppenvård, intagningen, ortopeden – medan de det andra halvåret valt två fördjupningsområden bland alla de specialiteter som finns inom barnsjukvården. De går hela tiden utöver ordinarie personalstat.

Som så ofta i sjukvården kom beslutet om att starta kursen ganska sent och antagningen inför kursstarten den 1 februari
i år blev något improviserad. Trots att informationen inte var fullödig – bland annat beroende på att många av de studerande var ute på praktik hela sista terminen – sökte ett tjugotal nyutexaminerade sjuksköterskor från skolorna i Stockholmsområdet. Sex valdes ut.

– Det här är ett ansvarsfullt sätt att börja jobba med barnsjukvård på, säger Lil Söderlind.

–  Jag har hört att om man börjar arbeta i vuxenvården är det väldigt svårt att våga sig på barnsjukvården sedan.

Uppskattad studieform
Tuuli Lehtola hade nog tänkt sig att arbeta med barn, men inte från början. Lise-Lotte Arnesson undrar om hon vågat börja inom barnsjukvården om inte den här chansen dykt upp. Johanna Berg är inne på samma spår: det ingår alldeles för lite pediatrik i utbildningen.

Carita Remberg uppskattar studieformen:
– Det här gynnar ett kritiskt och kreativt tänkande. Annars är det nog lätt att fastna i arbetssättet på den avdelning där man hamnar. Nu kan vi ventilera det vi varit med om med varandra
– utifrån det vi lärt oss på skolan.

Hon menar att de flesta sjuksköterskor är ovana vid att till exempel läsa vetenskaplig litteratur. För henne kan det här vara första steget på väg mot en magisterexamen.

Sofie Låftman har inte de ambitionerna. Men för henne är seminarierna ett sätt att hålla igång huvudet parallellt med att arbeta i vården. Hon uppskattar också att hon får pröva på att arbeta på olika avdelningar – risken att bli blockerad av en misslyckad första placering minskar.

Inte heller Lise-Lotte Arnesson kommer, som hon säger, »att springa flera gånger i veckan till biblioteket«. Men hon tycker att det är »suveränt« att få detta extra år med tid att reflektera.

– Det är viktigt att inte bara få in utbildningen i huvudet utan att få ut den i händerna också.

I och med att de under året varit placerade på fem olika avdelningar har de inte bara lärt känna verksamheten på Astrid Lindgren bättre, utan också dem som arbetar där. Inte bara vilka sjuksköterskorna med ansvar för olika ansvarsområden är – det ligger i uppdraget – utan också vanliga »meniga« sjuksköterskor på avdelningarna.

– Det är faktiskt ett av syftena med hela projektet, säger Nina Andersson Papadogiannaki.

– Vi vill försöka bygga upp en gemensamhetskänsla över hela sjukhuset. Det kan de här sjuksköterskorna hjälpa till med.

Nästa grupp i februari
Utbildningsprojektet pågår nu i första hand fram till i februari 2000, när de sex sjuksköterskorna gått igenom sin kurs. Men fortsättning följer.

Nina Andersson Papadogiannaki är väldigt nöjd med resultatet av utbildningen. Så nöjd att sex nya »traineer« kommer att få börja i februari 2000.  Hon drömmer också om att verksamheten ska kunna växa, hon skulle vilja ha två grupper igång parallellt med intagning varje termin och vidga utbudet så att också redan anställda sjuksköterskor skulle kunna öka sina kunskaper och bättra på sitt kritiska tänkande på det här sättet.

Men det är också en ekonomisk fråga. För visst kostar det att ha sex sjuksköterskor utöver stat ett helt år.

– Men man kan fråga sig om det verkligen kostar något på sikt att rekrytera sjuksköterskor som bidrar så positivt till arbetet på sjukhuset? sammanfattar Nina Andersson Papadogiannaki.

Hur är det då med islam och sjukdomarna? Är det ett straff? Nej, men möjligen en prövning, om man får tro litteraturen. Eller var det så att föräldrarna, som var skilda, bara inte hade tid med sin son? Åsikterna går isär i gruppen. Diskussionen fortsätter, kritiskt granskande.