Kalle är 66 år, ensamstående, med en lätt hypertoni som han har medicinerat för i många år. För fem år sedan fick han efter en lyckad operation av coloncancer en tillfällig njurfunktionsnedsättning som sedan stabiliserades på en inte helt normal nivå.

Tre år senare opereras han för akut ileus. Efter operationen är Kalle trött och klen ganska länge och återfår inte samma fysiska ork som förut.

Ett år senare får han åter tarmvred och opereras mot sin vilja då tillståndet bedöms vara livshotande. Då en abscess bildas i buken sviktar njurarna och det blir aktuellt med dialys.

Kalle har tröttnat på alla problem, orkar inte leva längre och vill inte ha någon dialys. Medicinskt bedöms han kunna tillfriskna och avdelningsläkaren på intensivvårdsavdelningen anser att Kalle är för trött och deprimerad för att förstå sitt eget bästa.

Läkaren tillkallar en psykiater för att få det vårdintyg som krävs för att behandla patienten mot hans vilja – det är ju fullt möjligt att han tillfrisknar helt.

Psykiatern bedömer att Kalle visserligen är trött och medtagen men inte deprimerad, att han har full insikt i sina beslut, och ser därför ingen indikation för ett vårdintyg.

En konflikt uppstår mellan avdelningsläkaren och psykiatern.

Efter att ha identifierat berörda personer och deras intressen på kort och lång sikt kan man fundera över vad som bör ske och argumentera för det utifrån självbestämmande-, icke skada-, godhets- och rättviseprinciperna.

Gör psykiatern rätt bedömning? Varför kan inte läkaren acceptera patientens vilja? Vilka etiska problem står hela vårdteamet inför?

Går det att undvika en konflikt mellan olika bedömare i vårdteamet?