Det har under ett antal år hos regeringen funnits ett missnöje med hur avtalsförhandlingarna genomförts och att de lett till vad man ansett varit för höga löneökningar. Försök att styra förhandlingarna, och därmed lönenivån, genom direkta statliga ingrepp har också genomförts, senast för sju år sedan genom den så kallade Rehnbergsgruppen. På olika sätt har man också försökt sätta ett tak för löneökningarna, med hänvisning till samhällsekonomin.

”Håll fingrarna borta”
Regeringens agerande har inte fått någon större effekt. Visserligen har det funnits förståelse för behovet av att hålla nere löneökningarna för att klara samhällsekonomin, men arbetsmarknadens parter har tydligt deklarerat att staten inte ska lägga sig i avtalsförhandlingarna.

Regeringen  nöjde sig dock inte med detta. För snart ett år sedan tillsatte arbetsmarknadsminister Ulrica Messing en utredning som bland annat skulle fundera över om medlarna skulle kunna få större befogenheter. I dag är deras uppgift enbart att få parterna överens, att arbeta fram en kompromiss mellan arbetsgivarnas och fackens lönebud. Det kan jämföras med Danmark och Norge, där det finns en riksmedlare med makt både att stoppa konflikter och att bestämma hur avtalet ska se ut.

Uppenbarligen har utredaren, Svante Öberg, generaldirektör i Konjunkturinstitutet, fallit för den norska och danska modellen eftersom han nu föreslår införandet av ett medlingsinstitut med en riksmedlare som chef. Medlingsinstitutet ska förutom medling i arbetstvister ha som uppgift att ”verka för en väl fungerande lönebildning”. Vad det innebär är oklart. I utredningen sägs nämligen dels att ”det ska inte tolkas som att institutet ska vara ett organ för statlig inkomstpolitik”, dels att ”institutet bör få uppgifter som går utöver vad den nuvarande Förlikningsmannaexpeditionen gör”.

Flera frågetecken
Så mycket klokare blir vi inte förrän senare i år. Svante Öbergs nuvarande förslag handlar nämligen bara om organisationen. Förslaget om medlingsinstitutets arbetsuppgifter och befogenheter läggs inte förrän i höst efter riksdagsvalet. Eva Fernvall kallar det att köpa grisen i säcken.

– Jag tycker det är otillständigt att lägga ett förslag utan att samtidigt tala om vilka befogenheterna är, säger hon.

Svante Öberg verkar väl medveten om kritiken. När förslaget presenterades vid en presskonferens sa han att det kan vara svårt att säga ja eller nej till organisationen när man inte vet befogenheterna. Samtidigt som han motiverade sitt förslag med att det enligt regeringens utredningsdirektiv var hans uppgift att dela på organisation och befogenheter, tyckte han att det är bra att redan nu kunna ta ställning till hur organisationen ska se ut.

Det finns fler frågetecken. Grundförslaget är att medlingsinstitutet ska börja fungera den 1 januari 1999, men Svante Öberg säger själv att det kan bli redan den 1 juli 1998 ”om regeringen anser att det är bråttom” eller först den 1 januari år 2000 ”om regeringen först vill se alla korten”.

Kritik från TCO och Saco
Eva Fernvall är, liksom alla kolleger i TCOs och Sacos medlemsförbund, mycket kritisk mot hela förslaget. Hon använder ord som förvånande (att förslaget över huvudtaget lades) och oroväckande (för vad det betyder i de framtida förhandlingarna). Risken för statlig styrning är stor, rentav för en överprövning av överenskommelser mellan arbetsgivare och fack, säger hon.

– Erfarenheterna från tidigare statliga ingrepp är negativa, bland annat att de försvårat lönebildningen. Risken finns att parternas ansvar för löneförhandlingarna inte bara försvagas utan även försvinner.

I ett pressmeddelande säger TCO och Saco tillsammans med alla medlemsförbundens ordförande att det är obegripligt hur man kan tro att ett medlingsinstitut med tre personer är bättre på att fastställa lönerna än arbetsmarknadens parter. TCO och Saco går så långt som att säga att införandet av den här typen av medlingsinstitut är ett adjö till den fria förhandlingsrätten.

Inget tvång på lönestatistik
Svante Öberg har lagt ytterligare ett förslag, om hanteringen av lönestatistiken. Orsaken är utvecklingen de senaste åren. Länge var arbetsgivare och fack överens om behovet av en omfattande och detaljerad lönestatistik, men på 80-talet ändrade arbetsgivarna uppfattning och började nedrusta statistikarbetet. Allt eftersom blev statistiken sämre, och det blev svårare att göra jämförelser mellan olika grupper och företag. De fackliga organisationerna har klagat över detta eftersom det försvårat löneförhandlingarna. Även Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, har påtalat detta eftersom det är svårt i dag att se om det finns  skillnader mellan könen.

Svante Öberg går dock inte facken till mötes. När det gäller behovet av statistik i samband med löneförhandlingarna skriver Svante Öberg att medlingsinstitutet ”i enskilda fall” ska kunna begära att få ta del av parternas gemensamma eller parts egen statistik samt att parterna vid en konflikt ska vara skyldig att ”tillställa institutet tillgänglig lönestatistik”.

Något förslag som tvingar fram statistik finns alltså inte. Kravet på skyldighet att lämna över tillgänglig statistik är inte mycket värt. Med tanke på att statistiken redan i dag är så grovhuggen och i vissa fall närmast oanvändbar, blir den inte bättre genom Svante Öbergs skrivning.

I alla fall inte så länge framför allt de privata arbetsgivarna är negativa till en gemensam statistik.

Statistiken blir ointressant
– Man kan inte säga att förslaget går särskilt långt när det inte blir något tvång på att lägga fram en lönestatistik. Samtidigt är lönestatistiken egentligen rätt ointressant om staten ingriper i förhandlingarna och vi inte längre har en fri förhandlingsrätt, kommenterar Eva Fernvall.

Svante Öberg svarade vid presskonferensen att han är medveten om risken att arbetsgivarna, när de kan tvingas lämna ut tillgänglig statistik, gör den ännu sämre, men menar att det fungerat hittills och att det därför inte funnits någon orsak till att lägga ett tvingande förslag. Det bästa vore om parterna kan lösa frågan själva, till exempel genom statistikavtal, sa han.

Inte heller Jämo får något stöd av Svante Öberg. Något förslag som täcker det speciella behov av lönestatistik som krävs av jämställdhetsskäl kom han inte med eftersom det ”inte ligger inom utredningens uppdrag”.

Förslaget går nu ut på remiss och man kan förutsätta att remissinstanserna kommer att lämna svar som skiljer sig åt avsevärt. För som Svante Öberg sa, det är knappast troligt att det inom det här området går att lägga ett förslag som alla blir nöjda med.

Rehnberggruppen tillsattes av regeringen 1990 för att verka för att lönerna inte skulle stiga för mycket. Gruppen, uppkallad efter sin ledare, förre generaldirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen Bertil Rehnberg, la ett så kallat stabiliseringsförslag som innebar ett tak för alla branschers löneökningar 1991–92.