Den 72-åriga kvinnan lades in på sjukhuset för inflammation i struplocket (epiglottit). Hon intuberades och fördes över till intensivvårdsavdelningen eftersom struplocket var kraftigt svullet. Patienten vårdades i respirator och dagen efter ankomsten ordinerades hon tillskott av kalium i den infusionslösning hon fick klockan 18.00.

Vid åtta på kvällen ordinerade jourhavande läkare enligt tjänstgörande nattsjuksköterska ytterligare kaliumtillförsel via pump.

Omkring halv elva påbörjades infusionen av kaliumklorid med 2 mmol/timme i hennes perifera venkateter i vänster armveck.  Morgonen därpå upptäcktes det att hudområdet runt katetern var missfärgat.

Smärtor i armen
Det visade sig att kaliumdroppet gått subkutant och infiltrerat omgivande vävnad. Patienten hade en stor hudskada med ett svartfärgat område mitt i och smärtor i armen. Det nekrotiska området avlägsnades på plastikkirurgisk klinik och en hudtransplantation genomfördes.

Patienten anmälde läkaren och sjuksköterskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) för att de åsamkat henne skada genom felaktig kaliumtillförsel.

Sjuksköterskan borde ha bedömt läkarens muntliga ordination som fel och låtit bli att utföra den, skriver kvinnan. Det står ingenting i journalen om att hon hade lågt kaliumvärde den aktuella natten och det finns ingen anteckning om att dropp i pump kopplats till henne. Dessutom var övervakningen av henne dålig eftersom skadan på armen inte upptäcktes förrän dagen efter.

Ingen ovanlig ordination
Sjuksköterskan skriver att ordinationen kaliumfusion i pump 10 mmol/timme som läkaren gav henne inte är ovanlig på arbetsplatsen. Hon undrade om hon skulle tillsätta medlet i den infusion med glucoslösning som redan pågick men läkaren endast upprepade ordinationen. Eftersom patienten inte hade någon central venkateter utan bara perifera nålar, och sjuksköterskan utgick från att läkaren visste det, tyckte hon sig inte ha något annat val än att ta den infart där flödet var störst.

Sjuksköterskan hävdar vidare att hon vid flera tillfällen under natten pratade med patienten och tog blodprov på kaliumkoncentrationen. Hon inspekterade också armen åtskilliga gånger, senast vid halv sextiden, och det fanns aldrig tillstymmelse till svart nekros i armvecket.

Kände inte läkaren
Sjuksköterskan anser inte att patienten varit så nedsövd att hon inte kunde ha visat att hon hade ont i armen. På plats fanns också hela tiden en undersköterska som inte rapporterat något avvikande i patientens vård.

Sjuksköterskans cheföverläkare skriver att läkaren var inlånad från ett grannsjukhus och troligtvis obekant med klinikens rutiner för intensiv- och postoperativ vård. Kanske accepterade sjuksköterskan den otydliga ordinationen för att läkaren var gäst. De två kände inte varandra, hade kontaktproblem, var vana vid olika arbetssätt och ordinationen blev otydlig.

På avdelningen används ofta infusion av stamlösning av kaliumklorid med hjälp av sprutpump via central venkateter. Detta sätt att infundera koncentrerade lösningar av elektrolyter och läkemedel används ofta inom kvalificerad intensivvård.

Borde begärt förtydligande
Men så starka lösningar ges alltid via central venkateter, skriver sjuksköterskans chef i sitt yttrande till HSAN, och konstaterar att sjuksköterskan utgick från att läkaren visste att patienten inte hade någon central venkateter.

Ansvarsnämnden konstaterar att sjuksköterskan erkänt att hon infunderat outspädd kaliumklorid i en perifer venkateter. Hon borde ha begärt förtydligande och eventuellt en skriftlig ordination om hon var osäker på vad den muntliga egentligen innebar.

Om läkaren visste att patienten inte hade någon central venkateter är inte klarlagt, men han borde hur som helst ha diskuterat infusionstakt, koncentration och infart av lösningen med sjuksköterskan, anser ansvarsnämnden.

Det är dock inte läkarens fel att sjuksköterskan genomförde hans rutinordination på fel sätt, skriver nämnden och friar läkaren men varnar sjuksköterskan. BeslutKanske godtog sjuksköterskan en otydlig ordination för att läkaren var gäst.