”Jag förstår att medlemmar är arga”

Några veckor efter det omdebatterade inlägget om marknaden och vården vill Eva Fernvall tona ner och förtydliga. Men grunden i budskapet står fast. Hon vill se en större mångfald i vården, en vård som ska vara solidariskt finansierad.

Varför skrev du under debattinlägget? Vad var syftet?
– Jag ville få upp vårdfrågan till debatt inför nästa års val. Vårdens organisation har diskuterats alldeles för lite. Vi fick ett erbjudande om att vara med. Och det skulle se konstigt ut om vi stod utanför när en så stor och viktig debatt drogs igång.

Hade du väntat dig så mycket reaktioner på ert debattinlägg?
– Nej. Jag var inte alls förberedd. Tyvärr blev jag heller inte informerad om att debattinlägget skulle komma vid den tidpunkten. Jag hade önskat att vi fått mer tid att förankra beslutet från kongressen i organisationen innan vi gick ut offentligt. Jag har fått en ursäkt från Saco som stod för arbetet med texten och kontakten med tidningen.

Har du fått många reaktioner från medlemmar?
– Ja, det har kommit en del fax och mail från arga medlemmer. Och jag förstår dem. Vi har inte varit tillräckligt bra på att föra ut diskussionen om vårdens driftsformer i vår organisation.

Det är inte lätt att arbeta med opinionsbildning i ett demokratiskt styrt förbund. Jag riskerar min egen ställning varje gång. Men det är jag också beredd att göra.  Vårdfrågorna är oerhört svåra. Det finns så många infallsvinklar och ideologiska låsningar.

Står du nu, efter alla reaktioner, fortfarande för allt i artikeln?
– Jag står fortfarande för andemeningen. Men mycket i artikeln är formulerat på ett sätt som kan tolkas olika. Därför kan jag säga att jag inte står för varje ord i den. Frågan har blivit så polariserad, man är för eller emot den offentligt drivna vården. Jag önskar att vi kunde föra debatten vidare, hitta våra egna lösningar och inte tänka så mycket i ”rätt eller fel”.

Anser du att artikeln har fullt stöd i kongressens beslut om visionen?
– Jag kan inte se att den strider mot beslutet. Men återigen – artikelns formuleringar kan tolkas på ett extremt sätt. När vi talar om att man inte får byta ut ett monopol mot ett annat har det tolkats som att vi är för privata sjukförsäkringar. Det är fel. Vi kan tänka oss en nationell sjukförsäkring för att garantera att pengarna går till hälso- och sjukvård. Den ska styras av politiker som verkar lokalt. Med monopol i artikeln menar jag landstingens monopol på att producera vård. Det måste brytas upp. Vi vill ha fler driftsformer. Landstingen kan vara kvar som vårdproducenter men politikernas roller måste skiljas åt så att de politiker som bedömer befolkningens vårdbehov och förhandlar om ekonomin med producenterna inte också är producentföreträdare.

Det centrala är att få upp medlemmarnas löner med flera arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften. Bygger debattinlägget på en analys av hur lön och sjukvårdssystem har samband i andra länder?
– Nej, inte alls. Det finns nämligen inget land som är jämförbart. Vi måste skapa oss ett alldeles eget system, utifrån vårt lands förhållanden. Jag vill inte ha ett system som i USA, trots att sjuksköterskorna där har högre löner.

Betyder det att ni gett upp försöken att få upp lönerna i nuvarande system?
– Absolut inte! Men vi måste arbeta på alla fronter för att nå framgång på sikt.

Många har kritiserat artikeln för att ni inte beskriver hur det marknadsbaserade sjukvårdssystemet ska se ut.
– Återigen – det finns inga färdiga modeller. Jag ville bara peka på att dagens system inte är bra. Notera att debattinlägget uttrycker en mycket stark kritik mot den huvudman som är dominerande i dag. Landstingen har inte lyckats skapa en fungerande organisation. De har alldeles för länge tagit för givet att våra grupper är beredda att subventionera vården med sina låga löner. Våra medlemmars kompetens tas inte tillvara. Det behövs förnyelse. Och den tror jag skapas bäst genom större mångfald bland vårdproducenter. Redan nu kan vi se hur den offentliga sjukvården fått impulser till förnyelse från privata initiativ, Cityakuten till exempel.

Risken finns att man tvingas offra det solidariska finansieringssystemet för att få upp sjuksköterskornas löner. Hur stort samhällsansvar måste en fackförening ta?
– I princip tycker jag inte att vi ska ta samhällsansvar, genom att till exempel subventionera vården med våra låga löner. Vi ska se till våra medlemmars intressen i första hand. Men samhällsansvaret kommer ändå in eftersom vi i vår yrkesroll har till uppgift att ge människor vård på lika villkor.

Är det bättre för facket att ha många små arbetsgivare som motpart än en dominerande?
– I och med att vi är ett yrkesförbund måste vi bygga upp en organisation som kan hantera många arbetsgivare. Ibland funderar jag över hur våra 6 000 medlemmar som redan arbetar åt privata arbetsgivare ser på den här debatten. Jag tror inte att de tycker sig göra ett sämre arbete än de offentliganställda.

Vi vet att det finns stora ekonomiska vinstintressen i en friare sjukvårdsmarknad. Innebär det en risk att sätta sitt namn under ett debattinlägg tillsammans med Industriförbundet och olika privata vårdgivare?
– Självklart. Samtidigt skapades en enorm uppmärksamhet, precis det vi vill ha. Jag hoppas jag blir bedömd efter de åsikter jag uttryckt, inte det sällskap de framfördes i. Jag anser inte att det råa profitintresset ska få blomma fritt, som i USA. Det leder bara till ojämlik vård. Politikerna måste styra pengarna, genom demokratiskt valda organ.

Vad händer nu? Privatvården har blivit en i högsta grad partipolitisk fråga. Hur kommer Vårdförbundet att agera i den kommande valrörelsen?
– Jag är rädd att det blir partipolitik även inom förbundet. Men jag hoppas att våra medlemmar kan höja sig över den och diskutera själva sakfrågan. Jag har erbjudit mig att resa ut i avdelningarna och diskutera frågan på medlemsmöten. Vi kommer att agera under valrörelsen med fler debattinlägg om till exempel patientens rättigheter. Därigenom kommer vi också in på hur dåligt vården är organiserad. Opinionsarbetet fortsätter.