Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg var tänkt att gå upp i universitetet vid årsskiftet. Det datumet är nu framflyttat till den 1 april. Såväl sjuksköterskeutbildningen som biomedicinska ananalytiker-, arbetsterapeut- och audionomutbildningarna ska framöver lyda under medicinska fakulteten.

Men de kommer att tillhöra olika institutioner. Biomedicinska analytikerutbildningen samordnas med biomedicinarutbildningen medan det skapas en helt ny och egen institution för sjuksköterskeutbildningen och specialistutbildningarna för sjuksköterskor – institutionen för omvårdnad.

”Inte populärt”
Många hade säkert väntat sig att en person med bakgrund som sjuksköterska och vårdforskare skulle leda institutionen för omvårdnad. Troligen blir det i stället en läkare.

Medicinska fakultetens dekanus, Per Belfrage, och Vårdhögskolans i Lund/Helsingborg rektor Margareta Christiansson väntas gemensamt föreslå att biträdande professorn i ortopedi, Stefan Lohmander, utses till prefekt.

– Än har jag inte fått några reaktioner. Men jag kan tänka mig att förslaget inte blir speciellt populärt i vissa läger.

Sjuksköterskor är ganska traditionella och menar att på vissa poster ska det vara en sjuksköterska, säger Margareta Christiansson.

– Själv ser jag det som nödvändigt att prefekten, i ett uppbyggnadsskede, är en person som har kunskaper om hur medicinska fakulteten fungerar. För närvarande finns det ingen annan som är möjlig eller lämplig och som dessutom har den formella kompetensen.

Hon betonar att det är en tillfällig lösning, i väntan på att finna en person inom sjuksköterskekåren med de kunskaper och den vetenskapliga kompetens som krävs för tjänsten.

I dagsläget är det bara Ingalill Rahm Hallberg som skulle kunna tänkas passa in i den rollen. Hon är professor vid relativt nybildade Centrum för vårdvetenskap vid Lunds universitet.

– I så fall skulle vi tvingas lägga ner centrumet. Det hade inte varit en lyckad situation, säger Ingalill Rahm Hallberg, som däremot ska ingå i styrelsen för den nya institutionen.

Oftast professorer
Också Ingalill Rahm Hallberg anser att Stefan Lohmander är den mest lämpade personen.

– Det är viktigt att det ställs samma höga krav på den vetenskapliga kompetensen hos ledningen för den nya institutionen som på alla de andra institutionerna inom medicinska fakulteten. Annars finns en risk att institutionen för omvårdnad ses ”över axeln”.

Vanligtvis krävs professors status för att bli prefekt för en institution inom medicinska fakulteten i Lund.

Men även den som är universitetslektor kan utses.

– Personens rang har inte varit avgörande i det här fallet, säger dekanus Per Belfrage, som i stället betonar vikten av att prefekten har stor kännedom om hur saker och ting fungerar inom medicinska fakulteten.

– Ska man kunna hävda sig inom en fakultet med många andra institutioner måste prefekten vara en mycket kvalificerad kraft. I synnerhet i det här skedet då sjuksköterskeutbildningen ska gå in i en helt ny organisation.

– Har man aldrig tidigare varit inom en universitetsorganisation så har man ingen kännedom om hur förhållandena är. För att på bästa sätt kunna gynna sin verksamhet måste man veta vilka regler som gäller och hur man ska agera politiskt strategisk.
Stefan Lohmander utsågs nyligen till biträdande professor i ortopedi. Han är studierektor för regionalforskarutbildningen inom Lunds universitets medicinska fakultet och van att arbeta tillsammans med fakultetens ledning.

”Jag sitter i högst två år”
Trots att han inte själv är sjuksköterska är han väl förtrogen med såväl omvårdnadsforskningen som sjuksköterskeutbildningen. Stefan Lohmander satt med i den arbetsgrupp som hade till uppgift att starta Centrum för vårdvetenskap. Sedan början av 1990-talet sitter han som ordförande i Vårdhögskolans forsknings- och utbildningsråd. Dessutom är han ordförande i den arbetsgrupp som har till uppgift att administrera sjuksköterskeutbildningens övergång till universitetet och medicinska fakulteten.

En tjänst som prefekt är ingenting man söker. Det utses man till. I skrivande stund är Stefan Lohmander ännu inte formellt föreslagen. Men näst intill. Han har blivit tillfrågad om han är villig att ställa upp. Det är han. Under vissa förutsättningar: att det rör sig om ett tidsbegränsat uppdrag och inte en tjänst.

– Jag sitter i högst två år, säger Stefan Lohmander, som därefter helst ser att en omvårdnadsforskare tar över rod-
ret.