Trots att kunskaperna om smärtlindring och en lyckad symtombehandling finns får många patienter inte den hjälp de behöver utan lider i onödan, skriver departementet i de kommittédirektiv som regeringen antog i mitten av december. (Vård i livets slutskede, Dir. 1997:147).

Hur ser människors sista tid i livet ut? Var tillbringar de slutskedet, vilken vård får de och vilken skulle de vilja ha? Det ska kommittén reda ut och ge förslag på åtgärder för att förverkliga en god vård i livets slutskede.

Målet är adekvat och individuellt anpassad symtomlindring i hela vårdkedjan, oavsett vård- eller boendeform och geografisk hemvist. Vårdprogram och nationella riktliner kan vara ett sätt att få till stånd den goda vård i livets slutskede som landsting och kommuner är skyldiga att erbjuda.

Många känner ångest och oro vid livets slut. I uppdraget ingår därför att föreslå hur personalen ska få bättre insikter i livsåskådningsfrågor, kunskaper och möjligheter att möta patienternas psyko-sociala och existentiella behov.

Åtgärder mot illamående, hjälp vid krisreaktioner och stöd för anhöriga är andra frågor som behöver utvecklas.

Många människor är oroliga för att behöva utstå en plågsam och förnedrande livsförlängande behandling om de hamnar i ett läge där deras autonomi är försvagad. Medborgarna ska därför få bättre inflytande över vad som sker. Livstestamente kan vara en väg.

Kommittén ska se över hur Socialstyrelsens allmänna råd om livsuppehållande åtgärder vid livets slut tillämpas, om de fyller sitt syfte eller behöver göras om.

Utredningen ska lämna förslag på hur behovet av bättre kompetens i den palliativa vården ska kunna tillgodoses. Vårdpersonal behöver också få bearbeta sina egna reaktioner, sin egen syn på liv och död.

Alla vårdformer vid livets slut behöver utvärderas och utredningen ska fundera på vad som behöver göras för att
stödja forskning på området.
I mars 2000 ska arbetet vara klart.