– Om patienten får känna att hon är en i teamet och har inflytande på valet av vård och behandling påverkas hennes hälsa i rätt riktning, sa Hjördis Björvell, professor emeritus i Stockholm.

Hon var en av de professorer i omvårdnad som presenterade sin aktuella forskning när den sjunde Omvårdnad Nu-konferensen genomfördes i Stockholm. Där träffades omvårdnadsforskare och sjuksköterskor i kliniskt arbete för att diskutera läget inom omvårdnadsvetenskapen.

Enligt Hjördis Björvell kan sjuksköterskan stödja patienten genom att lägga fokus i omvårdnaden på det som är friskt och utvecklingsbart i stället för på det sjuka.

När omvårdnaden individualiseras och patienten får kunskaper om sin sjukdom, kan hon ta större ansvar för sin egenvård och känna att hon har bättre kontroll över hela sin livssituation.

Familjen måste få vara med
Den offentliga vården måste underordna sig familjens behov, hävdade Ingalill Rahm Hallberg, omvårdnadsprofessor i Lund.

– Vårdpersonalen får inte bete sig som experter inför ickeexperter. När det gäller vård i hemmet och vård i livets slutskede måste familjen få vara med och bestämma. Men vi får inte heller ställa för höga krav på familjen, då kan vården urarta i vanvård.

Karolinska institutets rektor Hans Wigzell, som inledningstalade, sa att sjuksköterskor behövde bli lite mer aggressiva för att hävda sig gentemot medicinarna.

Omvårdnaden är ung som vetenskap och har svårt att tävla med medicinen om anslag. Dessutom stöter omvårdnadsforskarna ofta på patrull när det gäller att få resultaten publicerade i ansedda forskartidskrifter. Där har läkarna med sin långa forskartradition ett enormt försprång, enligt Hans Wigzell.

– Men sjuksköterskorna har stora möjligheter att påverka politiker och massmedia med resultaten av sin forskning, sa han.

Fri forskning?
Kanske är aggressivitet ändå en mindre framkomlig väg än samarbete i gemensamma projekt med läkare.

Omvårdnadsprofessorn i Stockholm, Ulla Waldenström, propagerade för mer forskningssamarbete som ett sätt att få in omvårdnadstänkande i den medicinska forskningen.

Är doktoranden fri att välja ämne för sin forskning eller blir hon inföst på ett område? var frågan för den avslutande debatten. På flera universitetsorter har det utkristalliserat sig ämnesområden som genererar forskningsprojekt som kan ta emot flera doktorander. Exempelvis handlar det mycket om nutritionsproblem i Linköping medan forskningen kring äldrevård och demens är stor i Umeå.

Omvårdnadsprofessorn i Göteborg, Kerstin Segesten, beskrev det som ”att såga pusselbitar till samma pussel”. Doktorandstudierna blir ett led i en större kunskapsuppbyggnad.

Elisabet Hamrin, professor emeritus i Linköping, höll med:

– Det är en fördel om det finns större, vettiga forskningsområden. När man söker pengar hos Vårdalstiftelsen vill den att man anger om ens forskning ingår i ett större projekt.

Det är ett stort problem att få medel för forskning i omvårdnad, enades professorerna om. Sedan årsskiftet ställs dessutom krav på att doktorandens försörjning är tryggad innan hon antas till studierna.

– Anslagen krymper och man måste ägna mycket tid åt att söka och konkurrera om pengar med medicinarna, sa Kerstin Segesten.

– Det är doktorandens handledare som är skyldig att skriva ansökan, och det kan vara svårt att formulera goda motiveringar för ett annat område än sitt eget, sa Anna Christina Forsberg apropå möjligheterna att fritt välja forskningsämne.

Hur ska den nya kunskapen föras ut så att forskningen kommer till nytta i vården? frågade sig sjuksköterskan och med dr Christina Forsberg från Stockholm. Hennes forskning handlar om omvårdnaden av patienter som strålbehandlas mot cancer.

– Jag började forska med en känsla av att vilja förändra världen till det bättre. Jag hade ingen aning om hur svårt det skulle vara att nå ut med mina forskningsresultat till verkligheten på vårdavdelningarna.