Under de senaste åren har diskussionen varit hård när det gällt bemanningen av ambulanserna. Kärnfrågan har varit: Räcker det med den kompetens som ambulanssjukvårdarna har eller krävs det även sjuksköterskor?

Bakgrunden till diskussionen är den snabba utvecklingen inom ambulanssjukvården. Det som från början enbart handlade om ren transport, bland annat i vanliga taxibilar, har allt eftersom utvecklats till en mycket kvalificerad sjukvård, speciellt under de senaste 15 åren.

Stora skillnader i landet
Men synen på bemanningen har inte följt med i den här utvecklingen. Skillnaderna är stora mellan olika delar av landet. En del huvudmän har höjt kompetensen genom att anställa sjuksköterskor och ge dem tjänst som sjuksköterskor. Andra tycker inte att det behövs sjuksköterskor och driver verksamheten med ambulanssjukvårdare och genom delegeringar. Sedan finns det en tredje variant, med både sjuksköterskor och ambulanssjukvårdare, men där sjuksköterskorna har anställning som ambulanssjukvårdare och med lön och arbetsuppgifter därefter.

Den här diskussionen har vållat strider: 

* Mellan Vårdförbundet och Kommunal. Medan Kommunal menar att ambulanssjukvårdarna har den kompetens som behövs, anser Vårdförbundet att sjukvården i dag är så avancerad att det krävs högre utbildning.

* Mellan sjuksköterskor och ambulanssjukvårdare på arbetsplatserna. Där gäller striden, utöver kompetensfrågan, till exempel vem som ska köra bilen och vem som ska ta hand om patienten. Dessutom finns det en oro bland ambulanssjukvårdarna för att de ska förlora jobbet om det kommer in fler sjuksköterskor. Den konflikten leder lätt till att patienten kan komma i kläm.

– Finns det en oro bland ambulanspersonalen när den är inne på sjukhuset är risken stor att oron också följer med ut under ambulansutryckningen, till men för patienten, säger Marianne Lidbrink, som håller i ambulansfrågan på Vårdförbundets centrala kansli.

– Jag förstår inte att ansvariga läkare tillåter det här, säger Louise Stensnäs, som arbetar med ambulansfrågan på Socialstyrelsens beredskapsenhet.

Båda två menar att man måste utgå från vad som är bäst för patienten. Den som är mest lämplig ska ta hand om patienten och det måste bli slut på ”rättvisetänkandet”, att man ska köra varannan gång och ta hand om patienten varannan gång. Hälso- och sjukvårdslagen säger också att det ska finnas den personal som krävs för att ge en god vård.

Delegering tillåten
Den författning som gäller i dag (1995:8) ger möjlighet för ansvarig läkare att delegera till icke legitimerade att ge medicin enligt en bestämd läkemedelslista. Den typen av delegering skiljer sig från andra delar av hälso- och sjukvården, är inte lika restriktiv, och utnyttjas också på många håll i landet.
Förra året blev frågan åter aktuell i samband med ett önskemål från flera organisationer, bland annat Cardiologföreningen och Föreningen för invärtesmedicin, om att läkemedelslistan skulle utökas med mediciner för tromboslysbehandling. Socialstyrelsen sa ja till önskemålet av hänsyn till patienten, men kräver också snabbare kompetenshöjning än vad som skett hittills.

Fem år är gränsen
I en ny författning, som kommer i början av 1999, sägs att ansvariga läkare till ickelegitimerade utöver läkemedel i den gamla listan även får delegera att ge mediciner för tromboslysbehandling. Samtidigt sätts en tidsgräns på fem år. Efter de fem åren avskaffas den typ av delegering som finns för ambulansverksamheten i dag.

Det innebär att nya och hårdare regler träder i kraft 2004. Då kommer ambulanssjukvårdare enbart att, som Louise Stensnäs uttrycker det, handräcka och assistera samt att få ge medicin enligt normal delegeringsordning i speciella sammanhang.

– Den delegering som då kan bli aktuell är den som gäller för hälso- och sjukvården i övrigt, säger hon.

– I praktiken kommer det därefter att bli ovanligt med delegering av att ge mediciner eftersom en sjuksköterska alltid måste vara med i ambulansen vid prioriterade larm.

För det är prioriterade larm det handlar om. Varken Socialstyrelsen eller Vårdförbundet kräver att det ska finnas en sjuksköterska i ambulansen vid varje utryckning.

– Självklart inte, bemanningen måste avgöras av vilken typ av sjuktransport det gäller. Många gånger räcker den kompetens som ambulanssjukvårdarna har. Däremot blir det fel om man, som Kommunal säger, kan bedriva verksamheten helt med delegering, menar Marianne Lidbrink.

Ingen specialutbildning
En fråga i det här sammanhanget är om det krävs en specialistutbildning för ambulans, enligt framför allt amerikansk Paramedicsmodell. Vårdförbundet och Socialstyrelsen är eniga om att det inte behövs.

– Man måste se ambulansverksamheten som en del av hela hälso- och sjukvården. Om man inför en sådan utbildning blir den gruppen – de är grovt räknat ungefär 2 500 i hela landet – isolerad från övrig verksamhet, säger Marianne Lidbrink.

– Jag träffade för en tid sedan ansvariga för ambulansverksamhet i England. Där har de en längre tid haft en skräddarsydd Paramedicsutbildning och ser nu nackdelarna. Gruppen har blivit alltför specialiserad och kan inte tillfälligt tjänstgöra eller placeras om inom annan hälso- och sjukvård. I stället har man ibland tvingas sjukskriva, sjukpensionera eller förtidspensionera anställda, säger Louise Stensnäs.