Den 33-åriga kvinnan väntade sitt fjärde barn. Enligt inskrivningssamtalet på vårdcentralen i början av juli ville hon avstå från läkarbesök och ultraljud under graviditeten och föda hemma med hjälp av barnmorskan, som också biträder vid hemförlossningar.

En andra graviditetskontroll utfördes i slutet av september, och därefter gjordes kontroller en gång i månaden i fyra månader.

I januari skrev barnmorskan en ultraljudsremiss eftersom kvinnan haft blödningar runt jul, därav en med koagler.

I kvinnans mödrahälsovårdsjournal gjordes ingen notering om blödningsproblemen. Den enda notering som finns utöver inskrivningsanteckningen är en från slutet av januari då det står ”För ökat välbefinnande ges helkroppsmassage”.

Strax efter midnatt den 21 februari ringde kvinnan efter barnmorskan. Enligt förlossningsjournalen hade 33-åringen då haft värkar sedan kvällen före. Barnmorskan skrev i journalen att mamman hade tydliga varicer på utsidan av cervix.

Eftersom förlossningsarbetet blev långdraget beslöt barnmorskan på kvällen att föra kvinnan till sjukhusets förlossningsavdelning. Där stimulerades värkarbetet med Syntocinon och en timme efter midnatt föddes en flicka. Mor och barn skrevs ut samma dag. De mådde bra vid hembesöket nästa dag.

Efter vaginalundersökningen på efterkontrollen två månader senare rekommenderade barnmorskan läkarkontroll. Kvinnan ville inte gå till den gynekologiska mottagningen, men accepterade läkarundersökning på barnmorskemottagningen och fick en tid tre veckor senare. Den avbeställde hon, men lovade återkomma.

Upptäckte tumör
Sju veckor senare ringde kvinnan och fick tid samma dag. Så fort läkaren förde in undersökningsinstrumentet i kvinnans underliv startade en pulserande blödning. Hon fördes därför över akut till sjukhuset.

På enheten för gynekologisk onkologi noterade läkaren samma dag att hon haft blödningar under och efter graviditet och i daganteckning nästa dag att ”hela vaginaltoppen upptas av en nekrotisk tumör.” Behandling inleddes men fyrabarnsmamman avled ett år senare.

Enligt överläkaren hade kvinnans livmoderhalscancer kunnat påvisas en månad före förlossningen och med behandling då hade utgången kunnat bli en annan. Socialstyrelsen anmälde barnmorskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och skrev att en barnmorska är skyldig att hänvisa kvinnor som får vaginalblödning med koagler till läkare för undersökning och behandling. Vill inte kvinnan, ingår det i barnmorskans arbete att övertyga henne.

Barnmorskan tog inget vaginalt cellprov och har handlat i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet genom att utan vidare utredning förklara blödningen med koagler som stress.

Genom att inte journalföra för vården viktiga uppgifter i kvinnans mödrahälsovårdsjournal har hon handlat i strid med patientjournallagen (1985:
562), Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1993:20)om patientjournalen samt kungörelsen (1979:77) om läkares ansvar för remitterade patienter, som Socialstyrelsen anser gäller all hälso- och sjukvårdspersonal med rätt att remittera.

Fjärde varningen
Enligt barnmorskan har kvinnan haft två blödningar. En i vecka sju, strax före inskrivningen på mödravården, och en vid jul. Den fick hon reda på per telefon i mitten av januari och övertalade då kvinnan att ta ett ultraljud för att lokalisera placentan.

Det gjordes i grannlandstinget, dit kvinnan hörde, och barnmorskan fick inget svar på sin remiss. Mamman berättade dock att ”placentan satt som den skulle”. Kvinnans Hb som, från utgångspunkten 128, lägst var nere i 119, tydde inte heller på något avvikande.

Barnmorskan påpekar att kollegan på förlossningen, och läkaren, också bedömt att kvinnan hade varicer på cervix.

Ansvarsnämnden konstaterar att barnmorskan borde ha insisterat på läkarbesök och åtminstone framhållit allvaret med blödningen. Hon borde ha informerat läkare, dokumenterat problemen i journalen, följt upp ultraljudsremissen och tagit cellprov.

Barnmorskan får en varning, den fjärde i ordningen sedan 1994 (HSAN 1173/98:B1).