För några veckor sedan träffade jag Caroline Appel. Hon är sjuksköterska och har ett vikariat på Akutvårdscentrum på Karolinska sjukhuset i Solna fram till årsskiftet.

Det är Carolines första jobb sedan hon gick ut som nyexaminerad sjuksköterska i maj i år. Risken finns att det också är hennes sista. Efter bara några månader är hon så trött, så trött på att arbeta i vården.

”Jag är ju inte så gammal, jag borde väl orka att arbeta så här. Men det gör jag inte”, sa hon.

Caroline Appel är inte ensam om att fundera på att sluta. Bara på Karolinska sjukhuset har dussintals sjuksköterskor och barnmorskor inte bara funderat på att sluta, utan också verkligen gjort det, bara i år.

En del har i och för sig gått till andra jobb i vården eller bestämt sig för att vidareutbilda sig men alltför många har lämnat vården helt och hållet. De flyr från ett arbete som inte ger dem tillräcklig tillfredsställelse men däremot hotar att knäcka deras hälsa.

Det finns ett ord för det tillstånd Caroline Appel och hennes medsystrar befinner sig i – för hon är inte ensam om att vara trött. Ordet är utbränd.

På Akutvårdscentrum har Yrkesinspektionen ingripit. Både den fysiska och den psykiska arbetsmiljön måste förbättras. Det är inte det enda ingripandet YI gjort. Bara på Karolinska sjukhuset har flera enheter fått besök det senaste året. Men det är inget unikt för det sjukhuset, det är många andra sjukhus runt om i landet som fått besök och förelägganden av YI.

Det är arbetsgivarna som bär ansvar för att ge sina anställda en god arbetsmiljö. Men hur tar de sitt ansvar? På sidorna 12–14 granskar Vårdfacket landstingens arbetsmiljöarbete. Det ger en skrämmande bild av ett område satt på undantag. Av de 18 landsting som vi varit i kontakt med hade bara två klart för sig på central nivå vad man vill göra för att motverka utbrändhet (definierat som en central handlingsplan). I de övriga 16 är man i bästa fall medveten om problemet, men tänker sig att de kan lösas på lägre nivå i organisationen. Och i fem landsting finns inte ens någon centralt placerad personalansvarig som kan hävda arbetsmiljöns intressen (och behov av resurser) i konkurrens med andra intressen.

Det finns förstås också ett par goda undantag. Inger Mårselius i Sörmland är medveten om att det kostar att satsa på personalens arbetsmiljö (=hälsa), men säger att ”vi har inte råd att inte bry oss. De /personalen/ är vår viktigaste resurs och vi måste visa det.”

Den nytillträdda generaldirektören Kerstin Wigzell (intervju på sidorna 32–33) tycker inte att sjukvårdspersonalens arbetsmiljö är något som Socialstyrelsen ska bry sig om. Det måste landstingen sköta själva.

Det är kanske en naturlig reaktion från den som har det högsta ansvaret för den medicinska kvaliteten att skjuta arbetsmiljön ifrån sig på det sättet. Men Kerstin Wigzell – och Socialstyrelsen – tänker för snävt, de borde nog ägna ytterligare en tanke åt arbetsmiljöns betydelse för vårdens kvalitet. För många gånger beror sjukvårdspersonalens misstag på att de jobbar under alltför pressade förhållanden.

Det visar inte minst de anmälningar som görs till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) efter felaktiga behandlingsinsatser. Många av de sjuksköterskor som blir anmälda påpekar att de haft en orimlig arbetsbörda och att det är en orsak till att saker och ting gått snett. Ett exempel är den sjuksköterska som fick en erinran av HSAN på grund av att hon inte behandlat en patient med hjärtinfarkt på rätt sätt. På sidan 55 redovisar vi hennes fall – och hennes beskrivning av sin överväldigande arbetsbörda.

Det är förhållanden av det här slaget som Yrkesinspektionen kartlagt på sjukhusen runt om i landet. YIs perspektiv är självfallet de anställdas och arbetsmiljöns betydelse för dem. Men kanske borde Socialstyrelsen ta del av vad yrkesinspektörerna skriver, eftersom det ju faktiskt visar sig ha stor betydelse också för vårdens kvalitet och för patientsäkerheten (eller ibland alltså brist på säkerhet). De kunskaperna borde Socialstyrelsen kunna ha nytta av i sitt tillsynsarbete.

Också för regeringens kommission för rekrytering av personal till vård och omsorg borde Yrkesinspektionens material vara av värde. I kommissionens uppdrag ligger ju bland annat att granska arbetsmiljön inom vården. Och det gagnar inte vården och omsorgen om man först kommer med goda förslag till hur man skulle kunna locka fler att söka sig till dessa yrken, om de efter kort tid – som i Caroline Appels fall – längtar därifrån redan efter några månader, för att arbetsförhållandena bränner ut dem.

Fotnot: Caroline Appel intervjuades i Vårdfacket nummer 9/98.