Vad betyder de många deltiderna i vården? Som jag ser det är det ett problem med flera aspekter, såväl samhälleliga som individuella och professionella. Den samhälleliga aspekten är anledningen till att frågan är i fokus i vårdkommissionen, där jag på senaste mötet presenterade Vårdförbundets undersökning om deltiderna, som också var ämne för en artikel på DN Debatt den 5 november.

Debattartikeln gick i stort sett ut på att sjuksköterskebristen mer beror på misshushållning med utbildad personal än på en verklig brist. Om den kraft, som finns hos alla dem som lämnat vården för annat eller arbetar deltid, kunde komma vården till godo, skulle det kunna motsvara 7 390 personer. Och då har vi ändå bara räknat på åldersgrupperna 27–38 år och 45–59 år.

En stor mängd deltider är ett hinder för att ta till vara yrkesgruppernas kunskap och kapacitet. Det påverkar våra möjligheter att utveckla yrket mot profession, och det påverkar individens egen yrkesutveckling. Om man arbetar deltid finns det helt enkelt mindre tid till att utveckla kunskap, till möten och andra aktiviteter, där man kan påverka verksamheten. Detta är ett faktum.

Det är också ett faktum att Vårdförbundets röst blir svagare om hälften av medlemmarna arbetar deltid.

Att så många som 50 procent i ett kvinnodominerat yrke väljer att arbeta deltid gör detta till en kvinnofråga, eftersom motsvarigheten inte finns i manligt dominerade yrkesgrupper. När industrin var i kris angrep man det genom att förändra arbetsorganisationen och satsa på kompetensutveckling. När vården är i kris låter man de anställda arbeta på oförändrat, i stället för att angripa de verkliga orsakerna.

Det är enligt min mening höjden av fantasilöshet. För det är lätt att förstå att man inte orkar arbeta heltid större delen av livet, om det till exempel innebär att man då måste arbeta varannan helg under ett 40-årigt yrkesliv. Eller om arbetsuppgifterna är desamma, år ut och år in.

Det är tröttande att behandlas som en utbytbar schemarad.
Men vi måste ändå försöka vända skutan själva. Bryta den negativa spiralen, som leder till att så många väljer deltid, även sedan barnen blivit stora (enligt Vårdförbundets undersökning arbetar åldersgrupperna 45–59 år bara 85 procent i genomsnitt). Vi måste med andra ord själva arbeta för en förändring. Det finns flera anledningar.

Ett av de för individen viktigaste skälen att utöka arbetstiden är det nya statliga pensionssystemet. Det innebär att det nu är livsarbetstiden, det vill säga det du arbetat och tjänat under hela livet, som ligger till grund för pensionen. Ju fler deltidsår desto sämre pension alltså. Om man då medvetet väljer att ta en sämre pension mot att slippa arbeta heltid? Är det inte vars och ens egen huvudvärk – den resandes ensak? Jag tycker inte det.

Visst är det självklart att det alltid kommer att finnas de som av olika skäl lämnar vården för längre eller kortare tid, eller saknar möjlighet att arbeta heltid jämt. Men om kommande generationer ska välja ett vårdyrke behöver stämpeln av deltidsbransch arbetas bort. Vården måste erbjuda möjligheter att arbeta heltid, vilket också är förutsättningen för att planera en egen yrkeskarriär. En utmärkt handbok i det ämnet är för övrigt Kerstin Segestens Planera din karriär, som Vårdförbundet ger ut inom kort.

Vi har all anledning att vara stolta över våra högskole-mässiga yrken, som vi nu går vidare i med fler disputerade. Men sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker måste våga ta initiativ till förändring så att vi kan ta det fulla ansvar som legitimationen respektive den skyddade yrkestiteln är uttryck för. Och det innebär att göra upp med en del egna synsätt, även om det är smärtsamt.

Det är oacceptabelt att Vårdförbundets medlemmar, som har ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, används som utbytbara delar i ett flödesschema. Men till en del handlar det om hur vi ser på oss själva – och den diskussionen måste vi våga ta.

För att bli de professionella yrkesutövare vi strävar efter att vara krävs ett engagemang utöver det egna arbetet – ett engagemang för yrket, för professionen. Det är också helt avgörande för att förändra vår lönebild.