Det är svårt att föreställa sig att den lugna, närmast ödsliga, akutmottagningen för några veckor sedan var platsen för panik, ångest och kaos. Då, när 55 ungdomar, mer eller mindre allvarligt rök- och brännskadade, och mängder av anhöriga vällde in på Östra sjukhusets akutmottagning.

Vårdenhetschef Ronny Moberg låg hemma och sov när han väcktes av telefonen vid midnatt: ”Kom fort, det är något stort på gång”, löd den korta uppmaningen från den nattjänstgörande sjuksköterskan. Ronny Moberg frågade inget. Han kastade på sig kläderna och begav sig direkt till sjukhuset.

Vi sitter i ett litet personalrum och talar om de senaste veckornas händelser. Det ligger bakom oss nu, säger Ronny Moberg. Och all personal som var med den där natten har fått hjälp att bearbeta sina känslor i debriefing-samtal. Men på något sätt kommer det ändå för alltid att sitta kvar. Kanske framför allt känslan av otillräcklighet. Den känslan är allra värst. Den och minnet av röklukten.

Försöke trösta
– Jag hade många samtal med anhöriga den natten och jag minns särskilt en far som ringde och ville veta var hans barn var. Jag försökte länge trösta, sa saker som att det är inte säkert att ert barn är bland de döda. Efteråt kände jag igen sonens namn bland dem som omkommit.

– Det är inte minnet av de skadade som är svårast, det är att vi inte kunde ge besked. Som sjuksköterska är man van vid att kunna ge besked och att kunna hjälpa till. Här kände vi oss så otillräckliga. Även om man förnuftsmässigt inser att vi gjorde så gott vi kunde, så...

63 ungdomar miste livet i branden på Hisingen i Göteborg. Alla döda fördes till Sahlgrenska sjukhuset. Vad personalen som visade de döda för alla tusentals anhöriga har gått igenom är en historia för sig.

På Östra var det kaos och panik. Under tio fasansfulla minuter var Ronny Moberg inte helt säker på att sjukhuset skulle klara situationen. I dag kan han säga att resurserna räckte till. De gjorde en bra insats. Men det tackar han till viss del slumpen för.

För det var tur att vaktmästarna som tjänstgjorde den natten var så kompetenta, och att en av dem hade en sådan stark stämma att han förmådde lugna de anhöriga. Och tur var det att den ansvariga nattsjuksköterskan improviserade så kunnigt när inte katastrofplanen stämde med verkligheten. För det finns en sak som gårdagens katastrofplaner inte räknar med: mobiltelefonerna.

Alla kom så plötsligt
Ronny Moberg tror att det måste ha varit på grund av dem som alla kom så plötsligt. Larmet hann knappt nå sjukhuset så var allt över dem. Skadade som kom i ambulans, taxi eller privatbilar. Och så alla dessa anhöriga. Enligt katastrofplanen ska det finnas tid att förbereda sig mellan larmet och tills patienterna kommer. Så var det alltså inte.

– Via larmtelefonen fick nattsjuksköterskan veta av räddningstjänsten att det var en stor brand, att många kunde vara skadade och att alla jourer skulle kallas in. Sjuksköterskan ringde mig direkt, eftersom jag bor nära sjukhuset, och jag hann inte mer än innanför dörrarna förrän skadade och anhöriga började komma.

Katastrofkuverten intakta
I kaoset som uppstod fick vaktmästarna uppdraget att separera skadade från anhöriga. Det var svårt att överhuvudtaget avgöra vilka som var skadade och vilka som var anhöriga. Att få sjukvårdande personal på plats för att märka och sortera vilka patienter som skulle vart hanns inte med. Vaktmästarna fick det ansvaret också.

Den tjänstgörande nattsjuksköterskan tog kontakt med olika avdelningar för att de skulle skicka all tillgänglig personal till akutmottagningen. Det ingår inte heller i den plan som finns för katastrofer.

De färdiga katastrofkuverten som ska finnas på varje sjukhus var intakta. Det är kuvert med löpnummer som innehåller journaler där bara det allra nödvändigaste ska antecknas och armbindlar med samma nummer som på kuvertet. Det var länge sedan akuten hade en katastrofövning och en sådan var planerad under vintern. Bland annat just för att kontrollera att katastrofkuverten var i ordning.

Ronny Moberg jämför trängseln på akutmottagningen med den som är i centrum en lördag eftermiddag. Fast här med skrikande, förtvivlade, ibland aggressiva anhöriga. Personalen försökte hjälpa så gott de kunde. Men hur kan man hjälpa den mor som tror att hon just mist sitt barn? Ronny Moberg närmade sig en hysteriskt skrikande kvinna. Han ville lugna, kanske föra henne åt sidan så att inte hysterin skulle sprida sig.

– ”Du ska bara ta fram mitt barn”, skrek hon förtvivlat. Jag tror hon hade lust att slå till mig. Och jag förstod henne.

Ett av de tydligaste minnena för Ronny Moberg är att de anhöriga skrek så hysteriskt, men att de skadade var så tysta. Tysta, chockade och närmast störda över alla skrik.

– Jag tog upp det i debriefingen efteråt, för jag undrade om det bara var jag som upplevde det så. Det var det inte.

De flesta av ungdomarna var rökskadade; de hostade och ögonen sved. Några var svårt brända. En hade 70-procentiga brännskador. Under det värsta kaoset gällde det att sortera de svårast skadade från dem med lindrigare skador. Några skulle till iva, andra till barnkliniken. Bland de rök- och brännskadade fanns också de som skadat ben och händer efter att ha hoppat ut genom fönstren.

All personal gjorde sitt bästa, jobbade på som ett team. Allt vad revir och yrkesgränser heter var glömt. Ronny Moberg tycker det känns tryggt att veta att kunskaperna räcker till. Trots de chockartade omständigheterna. Ett tiotal av sjuksköterskorna på akutmottagningen har gått TNCCs traumautbildning (se artikel intill). Det är driven personal som förmedlat sina kunskaper vidare till de andra. Sådant märks vid tillfällen som detta. Omhändertagandet vid trauma fungerar bra, säger Ronny Moberg.

Känner stolthet
Visst finns också självförebråelserna där så här efteråt. Kunde de gjort på något annat sätt? Borde de ha ägnat tid till att ringa hem till flera av personalen? Men på det hela taget känner sig Ronny Moberg stolt över hur de hanterade situationen.
Debriefingen har varit till stor hjälp. Dessa strukturerade genomgångar av traumatiska upplevelser tror han motverkar utbrändhet bland sjukvårdspersonal. Och han är glad över att allt fler inser att dessa samtal är något att ta på allvar. För somligt kan man inte, inte ens med 20 års yrkeserfarenhet, vända ryggen och glömma.