Erfarna kräver högre lön

Runt om i landet genomförs under hösten lokala löneförhandlingar. I en del landsting och kommuner är de klara, i andra inte. Det finns en besvikelse över att det är svårt att få arbetsgivaren att gå med på att föra ner löneförhandlingar till arbetsplatserna. På många håll finns också ett stort missnöje över den dåliga löneutvecklingen för dem som arbetat länge.

En efter en kommer de in i kaféet på Nyköpings lasarett, även sedan mötet börjat. Till slut sitter där ett 100-tal av Vårdförbundets medlemmar, nästan alla som inte är i tjänst på sjukhuset den kvällen. Betydligt fler än någon trott skulle dyka upp eftersom kallelsen gick ut ett fåtal dagar innan.

Det är upprörda medlemmar, med en ilska som i första hand är riktad mot sjukhusets lönepolitik, men också mot sjukhusledningens företrädare, personalchefen och personalassistenter.

Dessa var informerade om mötet och visste att de var välkomna dit, men har inte kommit. Något som väckte kritik från många håll.

Mötet präglas av en långtgående bitterhet och stor besvikelse. Inläggen är många och samstämmigheten stor.

– Här har jag arbetat länge och haft svårt att få någon löneutveckling. Så kommer det en nyutbildad och får direkt ett par tusen kronor mer i månaden och sedan måste jag skola in och lära upp henne på avdelningen.

– Arbetsgivaren verkar ointresserad av oss anställda med erfarenhet. Vi missunnar inte de nyutbildade en bra lön, men vi tycker att vi som arbetat länge också är värda en vettig löneutveckling.

– Ska man behöva säga upp sig och byta sjukhus för att få en lönehöjning? Måste det till en massuppsägning för att arbetsgivaren ska förstå allvaret?

– När vi kontaktar personalavdelningen och vill förhandla om våra löner får vi bara svaret att ”vi har som policy att inte förhandla med enskilda”.

Det handlar om låga löner, besvikelse över att erfarenhet inte belönas mer av arbetsgivaren och ett som man tycker bristande intresse hos arbetsgivaren för dem som anställda.

14 500 kronor i månaden
Sophia Ördén är ansvarig för Vårdförbundets medlemmar i Nyköpingsområdet och ledamot i den lokala avdelningens styrelse. Hon bekräftar mötesdeltagarnas uppgifter.

– Vi har sjuksköterskor som efter fem-sex år bara tjänar cirka 14 500 kronor i månaden. Det är klart att det sticker i deras ögon om en nyutbildad direkt får 15 000-16 000 och efter några år kommer upp i 18 000 kronor, säger hon.

Sophia Ördén leder mötet den här kvällen och försöker svara på alla frågor och förslag som förs fram. Samtidigt berättar hon om vilka möjligheter man som enskild anställd har att påverka sin egen lön. Hon betonar hela tiden att var och en själv måste ställa krav och inte bara säga ja och amen till allt vad arbetsgivaren föreslår.

Hon tar en näraliggande händelse som ett exempel på hur det inte bör gå till:

På sjukhuset ska en ny palliativ avdelning öppnas, en sorts hospiceverksamhet. Av de tio sjuksköterskor som erbjudits tjänst på den avdelningen har sju tackat ja, trots att arbetstiderna ännu inte är klara och man inte heller bestämt hur helgtjänstgöringen ska se ut. Det är tveksamt om ens lönen är fastställd, säger Sophia Ördén.

– Den enskilde måste ställa krav innan hon säger ja, det går inte att komma till facket i efterhand och klaga. Ingen av dessa sju har begärt stöd från Vårdförbundet innan de diskuterade den nya tjänsten med arbetsgivaren.

Under 1998 har sjukhuset anställt ett 25-tal nya sjuksköterskor. Ingen av dem har kontaktat Vårdförbundet utan alla har förhandlat själv med arbetsgivaren om lön och anställningsvillkor. Först efteråt har några ringt Sophia Ördén och varit besvikna över den lön de fått.

Efter att den här dagen ha träffat Vårdförbundets företrädare på olika nivåer och efter andra samtal, är det uppenbart att det finns ett lönemissnöje på många håll i Södermanland. En del talar om att säga upp sig och börja arbeta i angränsande län, till exempel i Norrköping eller i Södertälje. ”Då skulle vi kunna höja vår lön en hel del, speciellt vi som har specialistutbildning, till exempel inom iva.”

Skrivelse till ledningen
– Förstår inte arbetsgivaren att han förlorar mycket om erfarna och rutinerade anställda flyttar till andra landsting? Det kostar mycket pengar att skola in nya. Det finns inte så många nya att skola in heller, säger en äldre sjuksköterska under mötet i Nyköping.

Vad kan man då göra för att få arbetsgivaren att gå med på högre löner till de erfarna? Sjuksköterskorna på barn- och ungdomskliniken i Nyköping har agerat genom att i slutet av oktober skicka en skrivelse till sjukhusledningen. De berättar om sin ansträngda arbetssituation, om att de inte missunnar nya sjuksköterskor en bra lön men att det inte ska innebära att de gamla och erfarna inte ska få någon löneutveckling att tala om och om ledningens totala nonchalans mot den befintliga personalen”. De skriver också: ”Det ska inte vara nödvändigt med en massuppsägning av befintlig personal för att få sjukhusledningen att förstå att vi är mer värdefulla för verksamheten än man i dag tycks inse”.

Skrivelsen är både en sammanfattning av stämningen på sjukhuset och av dagens möte i sjukhusets kafé. Efter hand, när diskussionen börjar ebba ut, kommer förslaget: att utse en arbetsgrupp som ska sammanfatta alla synpunkter som kommit fram under mötet och föra fram dessa till sjukhusledningen. När mötesdeltagarna lämnar mötet är gruppen utsedd.