Mörkret sänker sig och kylan breder ut sig. Hälso- och sjukvården är som vanligt full av frågor som pockar på
bevakning och kommentarer. Men vi tillåter oss faktiskt att för en gångs skull välja att på ledarplats inte ta ställning till framgångar och tillkortakommanden i omvärlden utan i stället ägna oss åt funderingar kring tidningsmakeriet. Att producera och utveckla Vårdfacket är nämligen ett arbete som ständigt upptar våra tankar och just nu befinner vi oss i en fas där sedan lång tid planerade, genomprövade och färdigdiskuterade förändringar ska förverkligas.

Låt oss därför i detta sista nummer för 1998 ägna oss åt reflexioner kring vad det är som avgör en tidnings innehåll. Många har säkert undrat varför Vårdfacket ser ut som den gör och tar upp just de ämnen som återkommande utgör stommen i det månadsmagasin som går till alla Vårdförbundets medlemmar. Svaret skulle enkelt kunna vara att mycket avgörs av ambitiösa och skickliga journalisters preferenser och specialistkunskaper i kombination med beslut på olika nivåer inom förbundet om var kraften i arbetet bör ligga och hur strategin för den fackliga och professionella politiken ska se ut. Det kan låta lugnande, expertmässigt och storskaligt demokratiskt men skulle säkert ändå kunna få en misstänksam kritiker att vädra morgonluft. Den logiska följdfrågan vore om läsarnas – förbundsmedlemmarnas – synpunkter och önskemål om att få sin vardag och sina tankar beskrivna överhuvud taget har någon betydelse.

Lugn, i allra högsta grad så! Vid sidan av, men väl så stark som de båda formella ramarna: ägarnas avsikt med tidningen, som i Vårdfackets fall finns beskriven i ett mellan redaktionen och förbundsstyrelsen upprättat redaktionspolitiskt program, och den journalistiska kompetensen, finns den mera informella superkraft som utgörs av alla läsarkontakter. Utan respekt och redaktionell lyhördhet för de många åsikter som hela tiden kommer fram riskerar tidningen nämligen, trots både ämneskunnande och tydligt angivna, goda mål, att bli konformistisk och tråkig.

Det är genom dialogen med läsarna som Vårdfacket får liv och lyster. Den driver på den utveckling som tidningen hela tiden är stadd i. Ibland måste dock läsarkontakten formaliseras. Det brukar göras med hjälp av läsarundersökningar i form av enkäter. Metoden är allmänt etablerad och erkänd men kan
emellertid ha sina svagheter beroende av hur resultaten används.

Som man ropar (i skogen) får man svar, heter det. Det är ett uttryck som ibland används mot opinionsundersökningar och som antyder att svaren redan från början är givna. För Vårdfackets del måste risken att ledas på villospår dock betraktas som liten. Alla de olika läsvärdesmätningar som gjorts under åren har vi främst sett som värdefulla komplement till den dagliga läsarkontakten.

Den undersökning som vi lät göra på försommaren var emellertid extra viktig eftersom vi inom redaktionen då sedan ett halvår hade arbetat med en genomgripande vidareutveckling av det fackmagasin, som funnits sedan 1995. I så gott som alla avseenden fick vi våra idéer och planer bekräftade. Vi gör en tidning som är bättre än någonsin, det vill säga i högre utsträckning än tidigare värderas som mycket bra. Men samtidigt finns det ämnen och frågor som läsarna betraktar som väldigt viktiga och inte tycker att vi är bra nog på att hantera.

Svaren kom inte som någon direkt överraskning. Vi hade ju sedan  förra årsskiftet diskuterat och planerat förändringar bland annat utifrån läsarreaktioner i form av insändare och debattinlägg som visat att vi inte alltid är så enkla och kristallklara. Vi visste också att det finns högt värderade ämnesområden som vi återkommer till alltför sällan. Och allt detta var vi i full färd med att göra något åt!

Från nästa nummer satsar vi nu journalistiskt på fyra områden som vi vet ligger läsarna varmt om hjärtat. Med Pejling startar vi en ny opinionssida. Deltagarna i våra läsarpaneler får i uppdrag att besvara aktuella frågor. En del av svaren publiceras sedan. Det kommer att innebära en förnyelse av Debatt&Insänt som vi hoppas ska ytterligare stärka kontakten mellan läsarna och oss på redaktionen.

Trots upprop och efterlysningar under årens lopp har det varit svårt att åstadkomma en debatt om vårdens etiska frågor. Hur gör man när de många som rankar detta ämne som ett av de viktigaste för Vårdfacket att belysa inte kan beskriva vad det är de önskar sig? Döm själva!

Rapporteringen kring löne- och avtalsfrågor håller vi också på att hitta nya former för. Ett antal läsare, såväl förtroendevalda som ”vanliga medlemmar”, har fått berätta vad de tycker saknas och hur knepigt det kan vara att förstå komplicerade sammanhang. Vi har tagit lärdom och kommer att tona ner det centrala perspektivet till förmån för det lokala.

Vad är forskningen bra för, undrar insändarskribenter ibland. Som svar på den frågan kommer Vårdfacket i sin spännande satsning Praktik och forskning att publicera en serie kommenterade forskningsresultat inom omvårdnad och biomedicinsk laboratorievetenskap.

Med detta önskar vi våra läsare en god jul, ett gott 1999 och mycket nöje med de nya satsningarna i Vårdfacket!