I slutet av 1995 anmälde 44 barnmorskor på Södersjukhuset i Stockholm sin arbetsgivare för lönediskriminering. De jämförde sina löner med manliga medicinteknikers och fann löneskillnader på 1 500 till 5 500 kronor per månad. Även när OB-tillägg räknades in var barnmorskornas löner lägre än medicinteknikernas.

– När vi diskuterat anledningen till löneskillnaden mellan grupperna har arbetsgivaren hävdat arbetsmarknadsskäl. Vi är inte övertygade om att det är sakliga skäl, säger Jämo Lena Svenaeus.

Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, har tillsatt en jämställdhetsexpert som har gjort en könsneutral arbetsvärdering av två av barnmorskorna och en manlig medicintekniker. Enligt den arbetsvärderingen är de båda gruppernas arbete likvärdigt. Stockholms läns landsting har aldrig godkänt det arbetsvärderingssystem som Jämo valt att använda (Likvärdigt arbete, som också användes i Örebromålet) och har därför låtit ta fram ett eget system. Enligt landstingets arbetsvärdering är medicinteknikerns arbete mer krävande än barnmorskornas.

Vill inte bli jämförd
Den här gången har jämförelsepersonen vägrat att ställa upp. Ett råd som han fått från sitt fackförbund, Ingenjörsförbundet. För att värdera hans arbete har Jämos expert i stället intervjuat hans närmaste chefer.

Jämo driver ett nytt lönediskrimineringsmål till Arbetsdomstolen, AD, trots att EG-domstolen ännu inte tagit ställning till hur OB-tilläggen ska räknas i Örebromålet, och trots sin åsikt att det är förkastligt att arbetsmarknadens parter sitter i AD vid diskrimineringsmål och granskar sina egna förhandlingsresultat. Jämo har uppvaktat regeringen med kravet att ADs sammansättning i diskrimineringsmål bör ändras.

– Det är viktigt att föra dessa mål till AD så att domstolen kan ge arbetsmarknadens parter en vägledning för hur lönesättning ska gå till, säger Lena Svenaeus.

Hon tycker också det är bra att uppmärksamheten på detta sätt riktas på hur kvinnligt dominerade yrkesgrupper undervärderas i förhållande till manligt dominerade yrkesgrupper.

Enligt Jämo är det 20 procents löneskillnad mellan män och kvinnor som lönearbetar. Statistiken visar att osakliga löneskillnader finns, men när de kartläggs hittar arbetsgivaren aldrig någon könsdiskriminering.

– Problemet erkänns inte.

Vill se skärpt lagstiftning
I tre års tid har Jämo försökt få regeringen att skärpa jämställdhetslagen. Paragraf 18, som reglerar vad som anses vara otillåten könsdiskriminering, ger för lite vägledning. I sitt svar har regeringen hävdat att lönesättningen ska skötas av arbetsmarknadens parter och inte via lagstiftning. Det håller inte Lena Svenaeus med om.

– Det kan inte vara arbetsmarknadens parter som ska skydda medborgarna från diskriminering. Det ska riksdag och regering göra, slår hon fast.

Samarbetet mellan Vårdförbundet och Jämo upphörde för något år sedan. Åsikterna om hur lönebildning ska ske går vitt isär och i dag säger Eva Fernvall att det var en felbedömning att tro att det skulle gå att få upp medlemmarnas löner i domstolen.

– Jämo tror inte på förhandlingsystemet och vår bedömning är att det inte finns några andra vägar att gå, säger Vårdförbundets ordförande.

Hon erkänner att det finns anledning att kritisera parternas förhandlingsresultat men tror att alternativet, en statlig inkomstpolitik, skulle vara ännu sämre för Vårdförbundets medlemsgrupper. För att få upp lönenivån vill Eva Fernvall fortsätta på den inslagna vägen: individuella löner och tydliga karriärvägar.

– Det tar tid att förändra en lönebild. Vi måste visa hur mycket våra medlemmar betyder för sjukvården och att de tillhör yrkesgrupper som ständigt utvecklas.

Eva Fernvall tillstår att hon blir missmodig ibland och att det är ett svårt arbete att försöka få motparten att erkänna hennes medlemmars betydelse för vården. Hon är lika irriterad som Jämo över lönediskrimineringen och anser också att jämställdhetslagen måste skärpas. Så förbundet och myndigheten fortsätter att slåss för samma sak med sina olika metoder.