Det var när 1998 års förhandlingar började närma sig sitt slut som Vårdförbundet kom med idén att parterna tillsammans skulle arbeta fram avtal som stöd för den lokala verksamhetsutvecklingen. Landstingsförbundet var först inte så roat, men sedan Vårdförbundet fått Kommunförbundet att nappa på tanken ställde dess förhandlare också upp. Kommunförbundets snabba positiva inställning berodde framför allt på de erfarenheter man hade från ett liknande arbete med Lärarförbundet i slutet av 80-talet, i form av flera som man anser mycket positiva projekt och utvecklingsarbeten.

Resultatet blev en kort protokollsanteckning som bifogades det centrala löneavtalet för 1998 och 1999: ”Parterna är överens om att fram till avtalsperiodens slut undersöka förutsättningarna för att få fram avtal som i än större utsträckning stödjer den lokala verksamhetsutvecklingen. Parterna är medvetna om att arbetet kan leda till olika lösningar för landstings- respektive kommunsektorn”.

Den här korta anteckningen kan få större konsekvenser än man kan tro.

– Vi hoppas att arbetet med utvecklingsavtalen ska leda till att våra medlemmars arbete blir mer synligt, att de ska värderas högre och att det även ska resultera i högre löner, säger Vårdförbundets chefsförhandlare Mats Björck.

Olika avtal men samma mål
Vårdförbundets arbete utförs i två grupper, dels med Kommunförbundet, dels med Landstingsförbundet. Målen med de två avtalen är dock desamma. Men eftersom de två stora arbetsgivarorganisationerna har olika erfarenheter av hälso- och sjukvårdsarbete, anser Vårdförbundet att det viktigt att arbeta med var och en för sig.

– Kommunerna är relativt nya som arbetsgivare inom hälso- och sjukvården. De har fått ta över landstingens verksamhet och gamla landstingstraditioner. Nu vill Kommunförbundet utveckla en verksamhet efter egna idéer. Landstingsförbundet har en annan situation, med lång erfarenhet och en annan typ av problem när det till exempel gäller relationerna till andra yrkesgrupper, säger Mats Björck.

Men, poängterar han, både Kommunförbundet och Landstingsförbundet har förklarat att det här utvecklingsarbetet är mycket angeläget. Vårdförbundet och Landstingsförbundet har också kommit överens om att Skåne ska bli ett sorts försöksområde; att parterna där tillsammans ska ta fram idéer på vilket utvecklingsarbete som ska göras lokalt, inte bara i Skåne utan i hela landet, samt precisera de krav som kan ställas på de centrala parterna för att få det hela att fungera.

När det här skrivs har arbetet inte kommit i gång på allvar. Vårdförbundet har haft träffar med de två arbetsgivar-organisationerna och haft frågan uppe på ett förbundsråd.
För att driva arbetet ännu kraftigare finns tankar på en extrakongress i mitten på februari.

Förutsättningslöst
Vårdförbundets styrelse har räknat upp ett antal ämnen som kan vara underlag för arbetet, bland annat ökat inflytande över vårdenheternas organisation, kopplingen mellan karriär- och löneutveckling, arbetstider som stödjer en god arbetsorganisation samt ledarskap och ledarskapsutveckling kopplat till patientvården.

Arbetet med både Landstingsförbundet och Kommunförbundet sker förutsättningslöst. En konsekvens kan bli en annorlunda avtalsrörelse 2000, med andra kriterier för hur löneökningarna ska se ut.