En dramatisk försämring har inträtt när det gäller bemanning och personalsammansättning på den egna arbetsplatsen. På frågan om det finns tillräcklig bemanning säger sig 26 procent vara nöjda (37 procent 1994) medan 42 procent (27) efterlyser stora förbättringar.

Motsvarar personalsammansättningen verksamhetens behov? 35 procent är nöjda (51 procent 1994), 31 procent (15) ser stora förbättringsbehov.

Också när det gäller möjligheten att påverka arbetets innehåll går det utför. 60 procent var nöjda 1994, nu är det bara 47 procent. Ungefär samma utveckling råder när det gäller arbetstidsförläggningen. Från 69 procent nöjda 1994 till 59 procent nöjda 1998.

Det framgår av Vårdförbundets nya Medlem tycker-undersökning, som blev klar i början av januari. Den är en uppföljning av den tidigare Medlem tycker, som gjordes 1994. I Medlem tycker har undersökningsföretaget Askus frågat ett urval medlemmar om deras åsikter om Vårdförbundet, löne- och anställningsvillkor, arbetsgivaren, förhållandena på arbetsplatsen, vissa samhällsfrågor och annat.

Löner i topp
Medlemmarna har fått svara på omkring 300 frågor och de har haft möjlighet att också i egna ord lämna sina synpunkter på vad som är det största hindret för dem att höja sin lön och vad de tycker att Vårdförbundet borde bli bättre på. Av de 2 500 som fick frågeformuläret har 1 800 svarat, svarsfrekvensen är således 72 procent

Lönerna är fortfarande Vårdförbundets viktigaste uppgift. Det är alla förbundets medlemmar ense om (99 procent svarar viktigt eller mycket viktigt). Men de ger inte förbundet särskilt bra betyg för sättet att sköta uppgiften. Bara 15 procent svarar att de är nöjda med förbundet när det gäller att verka för goda löne- och anställningsvillkor. 56 procent efterlyser stora förbättringar.

Stabilt missnöjda
Den som minns vad medlemmarna sa i den förra undersökningen känner igen beskrivningen. Medlemmarnas åsikter överlag har inte förändrats särskilt mycket, även om de faktiskt blivit lite mer nöjda (från 10 till 15 procent) med förbundets sätt att ”verka för goda löne- och anställningsvillkor”.

Andelen missnöjda har samtidigt fallit från 65 till 56 procent.

Men en samlad bild visar att medlemmarna inte är särskilt nöjda med förbundet. Förutom med arbetet för löner och anställningsvillkor ger de dåligt betyg på förbundets arbete när det gäller till exempel att utveckla och stärka yrkesidentiteten, vara öppen för nya tankar och idéer, påverka hälso- och sjukvården och synas i medier. Tröst för ett tigerhjärta är möjligen att de är lika missnöjda med sina arbetsgivare. Och att betyget på arbetsgivarna inte blivit bättre under de gångna fyra åren.

Ungefär var femte säger sig vara nöjd när man frågar om arbetsgivaren är en attraktiv arbetsgivare (18 procent), är bra på att tillsätta goda chefer (22) och agerar på ett förtroendeingivande sätt (20). Det har alltså inte ändrats nämnvärt sedan 1994. Mellan 40 och 45 procent efterlyser stora förbättringar på dessa områden, vilket är väsentligt mer än 1994.

Ett annat mått på vad man tycker om sin arbetssituation är att fyra av tio vill sluta sin nuvarande anställning. Men mer än hälften (56 procent) av dem vill trots allt jobba kvar i vården, var tredje (34 procent) vill lämna vården helt och hållet och var sjunde (15 procent) vill studera vidare inom kunskapsområdet. Var femte (22 procent) kan tänka sig att starta eget inom vårdområdet.

Medlemmarna är alltså missnöjda med förbundets sätt att ta tillvara deras krav när det gäller lönen. Ungefär lika missnöjda är de med sina egna möjligheter att påverka lönen. 13 procent är nöjda (samma som 1994), 57 procent efterfrågar stora förbättringar (62 procent 1994).

Känner vanmakt
Intressant är medlemmarnas svar på en fråga som formulerats om sedan förra undersökningen. Bättre
än många djupintervjuer lyfter den fram deras känsla av vanmakt inför arbetsgivarnas lönepolitik. I undersökningen 1994 frågade man Ska det gå att höja sin individuella lön genom att prestera mer? och 34 procent instämde helt. Går det att höja sin individuella lön genom att prestera mer? frågade man nu; 6 procent instämde helt.

Arbetsgivarna borde vara bekymrade över att en ökande andel sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker tycker att effektiviteten minskat, att de tappat i engagemang, att den medicinska kvaliteten sjunkit och att omvårdnadskvaliteten blivit sämre. Och även om det är få som tycker att de känner sig tvungna att utföra arbetsuppgifter som de upplever som oetiska (1 procent gör det varje vecka) är det ändå hälften som någon gång har gjort det (de flesta mer sällan än en gång om året).

Jämställheten ökar
Det finns ett par ljuspunkter. En är att fler ser att män och kvinnor har samma möjligheter vad gäller utveckling och befordran – i dag är 41 procent nöjda, för fyra år sedan bara 28 procent. En annan är att anställningstryggheten tycks ha ökat. Nu känner sig 63 procent nöjda mot 52 procent 1994.

Lönen är som nämnts den viktigaste frågan för medlemmarna. Men den är långt ifrån den enda. Efter frågan Hur viktigt är det att Vårdförbundet arbetar med följande frågor? räknas 27 punkter upp, där den som besvarar enkäten ombeds att gradera, från mycket viktigt till inte viktigt alls.

På 20 av de punkterna svarar mer än 80 procent att det är mycket eller åtminstone ganska viktigt att förbundet engagerar sig. Viktigaste frågan efter lönerna är anställningstryggheten (98 procent) samt skydd mot inkomstförluster vid sjukdom och arbetslöshet och hjälp i ansvarsfrågor (båda 97 procent). Andelarna är oförändrade jämfört med 1994.

Inget är oviktigt
Egentligen finns det inga oviktiga saker. Men minst viktigt är det att ge råd om hur man startar eget – 43 procent tyckte att det var viktigt eller ganska viktigt (vilket dock är en ökning från 31 procent 1994). 46 procent svarade likadant när det gällde tillgång och kvalitet på barnomsorg – mot 40 procent 1994.

Medlemmarna är som nämnts missnöjda med sina arbetsgivare. Ett undantag är de närmaste cheferna, som får godkänt av ungefär hälften av de svarande. På samma sätt är medlemmarna rätt nöjda med hur deras närmaste fackliga representant, företrädaren, fungerar. Så tycker nästan hälften att hon agerar på ett förtroendeingivande sätt. Också när det gäller vad hon vet om medlemmarnas önskemål och om hon är en resurs i förändringsarbetet är fler nöjda än missnöjda, och de nöjda har blivit lite fler.

Om man ska försöka sig på att dra en slutsats av detta är det att ju närmare man är den som ska bedömas, desto bättre blir betyget och tvärtom, förstås.

Kanske är det en förklaring till att Vårdförbundet får relativt bra betyg när det gäller informationen till medlemmarna. Så läser till exempel alla (99 procent) Vårdfacket ofta eller ganska ofta, och fyra av fem (78 procent) ger betyget ganska eller mycket bra. Andelen läsare är oförändrat, betyget har gått upp från 73 procent. Den information företrädaren ger är bra, tycker 52 procent, bara 8 procent ger betyget dålig. Det är inte särskilt många som deltar i kurser och andra fackliga aktiviteter, men de som gör det ger bra betyg.

Men varför har bara var tredje (37 procent) deltagit i valet av facklig företrädare? De flesta (88 procent) vet ju i alla fall vem det är.

Slutligen kan man fortfarande se att den gemensamma finansieringen av hälso- och sjukvården har ett starkt stöd av Vårdförbundets medlemmar. De flesta tycker till exempel att vi kan höja skatten för att få en bättre vård, även om andelen minskat något.

Samtidigt är fler positiva till tanken på mer privat sjukvård än vid det förra undersökningstillfället.