Under senare år har åsikten ibland förts fram att det skrivs alldeles för lite i Vårdfacket om arbetslöshet och om hur arbetslösa har det. Kritiken har också omfattat Vårdförbundet som centralt inte ordnar några manifestationer som stöd för sina arbetslösa medlemmar. (Ingen skugga har med detta konstaterande fallit över alla lokala initiativ!)

I det här numret finns artiklar som ger fakta om arbetslösheten bland medlemmarna i Vårdförbundet. Det finns en intervju med  barnmorskan Agneta Palm som berättar om sin troskyldighet: Aldrig hade hon kunnat ana att hon inte skulle kunna få ett nytt arbete när hon återkom från några år i Danmark efter att dessförinnan ha lämnat flerårslånga tjänster i Stockholm och Uppsala!

Hur orättvist det än kan förefalla ligger mycket av förklaringar och svar på läsarnas synpunkter i dessa artiklar. Vårdförbundet har med sina tre procent en låg arbetslöshet bland medlemmarna. En stor del av dessa är för övrigt deltidsarbetslösa. Barnmorskorna har som en följd av det sjunkande barnafödandet i Sverige blivit arbetslösa i ökad utsträckning men de kan i många fall i stället arbeta som sjuksköterskor. Svårast har de biomedicinska analytikerna det och det är bland dem den största arbetslösheten finns, cirka fyra procent.

Det har gjort det besvärligt för förbundet att hitta den rätta glöden och indignationen gentemot samhället och i umgänget med företrädare för andra förbund, som under 90-talet upplevt hur procentuellt sett flerdubbelt många medlemmar har uteslutits från den reguljära arbetsmarknaden. I all synnerhet som Vårdförbundet dessutom har en vision om en förändrad vårdorganisation som ger utrymme både för ett kreativt och kostnadseffektivt tillvaratagande av medlemmarnas kunskaper och innebär en uppgörelse med traditionella hierarkiska modeller. Så på det nationella planet har förbundet därför mer fokuserat på arbetslöshetens konsekvenser för patienterna – risken för att dessa ska få en otillräcklig, rent av dålig vård och på betydelsen av professionell omvårdnad – än veklagan över arbetslösheten bland medlemmarna.

För faktum är, att medan hundratusen offentligt anställda fått lämna omsorg, vård och skola under de senaste åren, har framför allt sjuksköterskorna blivit försumbart färre men fått utökade arbetsuppgifter. Ibland har det faktiskt verkat som om det värsta som kunnat drabba dem vore att de skulle tvingas byta arbetsplats.

Men naturligtvis har oron bland Vårdförbundets medlemmar alltid funnits där. Varje gång siffror presenterats på hur många tiotusen ytterligare som arbetsgivarna ska tvingas säga upp för att ekonomin ska hyfsas har det säkerligen känts som en promenad på gungflyn.

Landsting och kommuner sitter å sin sida i en rävsax. När trycket blivit för starkt, det vill säga när massmedia ännu en gång avslöjat för mycket vanvård av äldre eller den veritabla rovdrift på personal som följer av konstant fel- och underbemanning, får vårdhuvudmännen engångssummor från regeringen destinerade till ”höjning av vårdkvaliteten” eller en ”bromsning av friställningstakten”. Generellt är de dock ålagda att minska sina kostnader och de kan inte utan risk för repressalier höja skatterna.

Då har arbetsgivarna blivit realpolitiker. Det har aldrig varit fråga om att landsting och kommuner skonat sjuksköterskorna på bekostnad av till exempel undersköterskorna. Knappast ens som individer har de setts som oumbärliga, än mindre som kollektiv. Men sjuksköterskor har kompetens att göra allt som undersköterskor gör och dessutom det som innefattas i den särskilda omvårdnaden som är sjuksköterskornas. Merkostnaden för sjuksköterskornas löner i förhållande till undersköterskornas är ekonomiskt överkomlig med tanke på vad det är man får. Det är den traditionella synen på de anställdas utbytbarhet som avspeglas!

Detta är ödets ironi. Sjuksköterskornas fortsatta felavlöning håller nere arbetslösheten inom yrkeskåren. Och, om man så vill, bidrar till att hålla hälso- och sjukvården i gång. Kortsiktigt hankar  sig landsting och komuner alltså fram. Men de lever farligt. Inte riskerar de i och för sig någon fanflykt – vart skulle arga, utnyttjade men arbetsintresserade Vårdförbundsmedlemmar ta vägen? Men bara så få som 18 procent svarade i den nyligen genomförda enkäten Medlem tycker att de är nöjda med sin arbetsgivare, fyra av tio vill sluta sin nuvarande anställning och 22 procent svarade att de skulle kunna tänka sig att starta eget. Nu är det knappast troligt att de som uttryckt dessa åsikter också är beredda att ta konsekvenserna. Mer hotfull för arbetsgivarna är den höga medelåldern i hela kåren. På andra sidan sekelskiftet lurar ett veritabelt sönderfall av hälso- och sjukvården om ingenting görs nu.

Arbetsgivaren som med ena handen fortfarande gör sig av med vårdpersonal tvingas snart använda den andra till att kraftfullt påverka dimensioneringen av utbildningarna.