Ett begåvat energipaket med båda fötterna på jorden. Ambitiös och krävande men alltid lika hjälpsam. Superlativen haglar när kolleger och medsystrar kortfattat försöker beskriva särdragen hos Kerstin Ulander.

Genom åren har hon gjort sig känd som en av de mer drivande personerna på kliniken. Men hon har inte alltid nöjt sig med att driva frågorna lokalt på arbetsplatsen. I tio år var hon ordförande i RfKoM (Riksföreningen för sjuksköterskor verksamma inom kirurgisk och medicinsk vård). När Nutritionsnätet bildades för några år sedan var Kerstin Ulander en av initiativtagarna.

Hon har alltid varit sin klinik trogen. Först som vanlig syster, sedan under många år som avdelningsföreståndare. Samma år som hon blev klinikföreståndare, 1988, började hon på forskarutbildningen.

– För att kunna argumentera och beskriva varför jag vill göra olika saker med patienterna – framför allt i diskussionerna med kirurgerna – kändes det nödvändigt att lära sig ett mer vetenskapligt arbetssätt.

– Vill man göra sig förstådd måste man tala samma språk, säger Kerstin Ulander som i november lade fram sin avhandling – om nutrition, ADL och välbefinnande hos patienter som opererats för gastrointestinal cancer – vid medicinska fakulteten i Lund.

Doktor efter tio år
Det tog henne nära tio år att nå dit. Hade hon från början valt att prioritera forskningen hade det säkert gått betydligt snabbare. Men jobbet gick länge före. Först för tre och ett halvt år sedan lyckades hon få en doktorandtjänst.

Fast även med den i ryggen har hon haft svårt att slita sig från det kliniska arbetet. Dels har hon med jämna mellanrum hoppat in som sjuksköterska på nätter, helger och lov, dels har hon tillsammans med en läkare drivit ett projekt med hemnutrition hos ett antal patienter.

Kerstin Ulander tycker att det hittills gjorts alldeles för lite för att få de vetenskapligt skolade sjuksköterskorna att stanna kvar och verka inom den patientnära verksamheten.

Den som tagit magisterexamen eller disputerat är som regel hänvisad till vårdhögskolorna, där det finns tjänster som kräver akademisk examen. Inom sjukvården ställs det sällan några krav på forskningsmeriter när en högre sjukskötersketjänst annonseras ut.

– Det saknas en inbyggd förväntan i organisationen på att sjuksköterskor ska bedriva utvecklingsprojekt, forska och kritiskt granska aktuell kunskap, säger Kerstin Ulander som anser att det är en av anledningarna till att de kliniskt verksamma sjuksköterskorna ofta har svårt att ta till sig och praktiskt tillämpa den teoretiska omvårdnadsforskning som bedrivs på vårdhögskolorna.

”För få tjänster”
Hösten 1996 genomförde Vårdförbundet en riksomfattande enkätundersökning bland sjuksköterskor som arbetar med forskning och utveckling. Av de 366 personer som svarat uppger 78 procent att de i sitt dagliga arbete använder de  kunskaper de skaffat sig genom forskarstudier. Men 85 procent anser att det finns för få tjänster för sjuksköterskor med forskarmeriter.

31 procent av de personer som deltog i enkätundersökningen har disputerat. Av dessa har hälften en bakgrund som vårdlärare.

Att vårdlärarna är de som är mest på hugget när det gäller att skaffa sig akademiska poäng råder det ingen tvekan om. Av de 17 sjuksköterskor som i år tar magisterexamen vid Centrum för vårdvetenskap i Lund har 14 vårdlärarexamen. Av drygt 200 inskrivna vid institutionen arbetar knappt en fjärdedel i den direkta vården.

– Vi försöker uppmuntra de kliniskt verksamma att gå magisterutbildningen. Problemet är att sjukvården inte efterfrågar dem när de är färdiga. Så länge det inte finns någon efterfrågan finns det inte heller något större behov av att forskarutbilda sig, säger docent Giggi Udén, föreståndare vid Centrum för vårdvetenskap.

Vårdlärare gick först
Fram till för fyra fem år sedan var det inte alltid så lätt för ”vanliga” sjuksköterskor att överhuvudtaget börja forska. På flera håll, bland annat i Lund, prioriterades länge vårdlärarna till vårdhögskolornas forskningsöverbryggande kurser.

När Kerstin Ulander tillsammans med kollegan Ewa Wallin i slutet av 1980-talet skapade en forskningsförberedande specialistutbildning i kirurgisk vård var det en av de första specialistutbildningarna i landet som knöts direkt till medicinska fakulteten och universitetet i stället för till vårdhögskolan. I dag samarbetar Kerstin Ulander och Ewa Wallin med elva andra specialiteter på universitetssjukhuset om utbildningen. De tar emot studenter från hela södra högskoleregionen.

– Det var viktigt att skapa en ingång för de kliniskt aktiva sjuksköterskor som vill forska och bedriva utvecklingsarbete. På den tiden gjordes det ingen medveten satsning på dem – från något håll.

Välkomnar staten
Till våren byter med stor sannolikhet de landstingsdrivna vårdhögskolorna huvudman. Staten tar över ansvaret. I Lund skapas en omvårdnadsinstitution vid medicinska fakulteten. Detta välkomnar Kerstin Ulander, då hon anser att kopplingen mellan det kliniska arbetet ute på avdelningarna och sjuksköterskeutbildningen måste förstärkas.

Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg har tillsammans med Lunds sjukvårdsdistrikt provat en modell med kombinationstjänster i par. Vid ett tiotal kliniker har en lärare från Vårdhögskolan i samarbete med en kliniskt verksam sjuksköterska undervisat och handlett såväl studenter som sjuksköterskor/
handledare på avdelningarna.

Kerstin Ulander har själv under en kortare period haft en sådan kombinationstjänst.

– Det är ett försök som har slagit väldigt väl ut. Sjuksköterskorna har fått en större medvetenhet om vad de studerande kan och inte kan och hur deras kunskaper ska värderas. Både de teoretiska och praktiska. Samtidigt har vårdlärarna kommit närmare det kliniska arbetet.

Projektet har pågått i två år. Det avslutades i december 1997. Men direktionen för Lunds sjukvårdsdistrikt anser att projektet varit så lyckosamt att den nyligen beslutat att de kliniker/
enheter som vill, från och med 1998 ska ges möjlighet att organisera kombinationstjänster.

– Men det ska ske inom befintliga ekonomiska ramar, vilket innebär att många troligen avstår, säger Kerstin Ulander som själv hoppas få ett kliniskt universitetslektorat vid medicinska fakulteten. Det skulle innebära att hon får forska kliniskt tillsammans med personalen samtidigt som hon får undervisa studenter på Vårdhögskolan.

Om det verkligen blir så vet hon inte. Men såväl Vårdhögskolan som arbetsgivaren har hittills ställt sig positiva till inrättandet av en sådan tjänst.

I annat fall får hon göra som så många andra, söka sig bort från kliniken och satsa på ett teoretiskt lektorat vid någon vårdhögskola.

Det är något hon själv inte verkar speciellt lockad av.