Det här visar synen då. Tiden styrde inte människan utan människan styrde tiden.

På 1800-talet kom industrialiseringen. Många fick jobb i fabriker. Inspirerade av den amerikanske uppfinnaren Frederic Winslow Taylors idéer om rationell arbetsledning för att undvika tidsspillan i produktionen införde fabriksägarna en noggrann tidsstudiemetod. Därmed ändrades synen. Tiden som styrde människan och förståelsen för avvikelser från de stränga tidsregler som infördes var minimal.

Och så skulle det förbli mycket länge, nästan till i dag. För det är först under senare år som man på allvar börjat diskutera en uppluckring av de gamla, stelbenta bestämmelserna.

Dagens arbetstidsregler bygger på inställningen att de anställda ska skyddas från att bli utnyttjade av oseriösa arbetsgivare. Vid industrialiseringen på 1800-talet var det inte ovanligt med mycket långa arbetsskift, och det var närmast omöjligt för de anställda att påverka arbetsgivarens beslut. Den som inte ställde upp och arbetade enligt hans önskemål kunde packa ihop sina saker och gå. För att inte bli av med jobbet valde den anställde då oftast att inte protestera.

Krav på åttatimmarsdag
Men missnöjet var stort och arbetstiden blev därför en av de stora frågorna för de fackförbund som bildades kring sekelskiftet. Kravropen på åttatimmarsdag skallade.

Efter det att den införts i Sverige 1920 kom nya krav på och beslut om arbetstidsförkortningar, till dagens
40-timmarsvecka. Besluten skrevs efter hand in i de centrala avtal som slöts mellan arbetsgivare och fack.

Synen på hanteringen av arbetstiden har länge varit strikt och formell. De centrala avtalen gällde lika för lika i hela landet och oavsett typ av arbetsplats. Hos de centrala arbetsgivarna fanns föga förståelse för avvikelser.

De fackliga organisationerna var förr inte mycket bättre än arbetsgivarna i synen på arbetstiden. Många gånger har fackliga företrädare på olika nivåer pekat på skrivningar i avtalet när de protesterat mot förslag till förändringar av arbetstiderna.

De avtal som i dag finns på arbetsmarknaden ger inte heller något större utrymme för lokala lösningar. Arbetslivsinstitutet granskade nyligen, på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet, nästan 200 centrala kollektivavtal inom det privata och offentliga området, för både tjänstemän och arbetare. Det visade sig att de formella reglerna ännu dominerar och att det finns en tröghet i viljan till förändringar.

Men en förändring är ändå på gång och orsaken är framför allt utvecklingen inom arbetslivet. Företagen arbetar på ett annorlunda sätt än tidigare. De snabba kommunikationerna och datoriseringen gör att företag, för att klara konkurrensen, måste fatta snabba beslut och utföra dessa vid alla möjliga tidpunkter på dygnet. Det får konsekvenser för arbetstidens förläggning, bland annat att åtta-till-fem-jobben blir allt färre.

Verksamheten styr
Det här gäller dock knappast Vårdförbundets medlemmars arbete. Där handlar det i stället om konsekvenserna av alla nedskärningar och omorganisationer, inklusive nya krav på produktivitet. Inom hälso- och sjukvården har landsting och kommuner sagt upp personal för att spara pengar. För att ändå klara verksamheten har man tvingats till effektiviseringar. Ett sätt har varit att utnyttja lokaler mer rationellt över hela dygnet, ett annat att anpassa bemanningen med hänsyn till toppar och dalar i verksamheten.

Men det är då det blivit problem. Varken i lagen eller kollektivavtalen finns begreppet verksamhetsanpssad arbetstid. Möjligheten till lokala avvikelser är också ofta liten eftersom det är vanligt att sådana måste godkännas centralt. Visserligen har arbetsgivaren beordringsrätten (se faktarutan intill), men den begränsas av de enskilda anställningsavtalen. Står det till exempel att man är anställd för att arbeta dagtid, kan detta inte ändras hur som helst.

Ändå har i hela landet slutits lokala  överenskommelser inom Vårdförbundets område. Ledningen och de anställda på en avdelning eller mottagning har kommit överens om ett annat sätt att arbeta, utan att facket kopplats in för avtalsskrivning. Ofta har det handlat om en övergång till rotationsschema. Arbetsgivaren har haft svårt att få personalen att arbeta natt och försöker då lösa det med treskift.

Ser mellan fingrarna
Många av dessa lösningar är direkta avtalsbrott, men eftersom de anställda anser att de tjänar på dem (de har kompenserats i pengar, tid eller fått arbetstider som passar dem bättre), har Vårdförbundet sett mellan fingrarna. Andra har varit helt på arbetsgivarens villkor och då har förbundet ingripit när de fått kännedom om dem. Ibland har det varit för sent (se reportaget från Karlstad på sidan 4) eftersom arbetsgivaren redan fått de anställda med på förändringen. Det har till exempel förekommit att en arbetsgivare sagt ”går ni inte med på det här, så…” och då har de anställda inte vågat gå emot. Eller också har de anställda inte insett vad det handlar om och inte bett det lokala facket om råd och hjälp.

Nya krav från de anställda
Att tala om anarki är dock att överdriva. Snarare är det så att avtalen blivit förbisprungna. Man har till exempel allt mer insett skillnaderna mellan olika arbetsplatser. En avdelning i Malmö har kanske inte samma sätt att arbeta som motsvarande avdelning i Sundsvall och patientflöde och patienttyp ser annorlunda ut. Belastningen skiljer sig också, både mellan och inom enheter. Bland annat ser den inte likadan ut alla månadens dagar. Utifrån detta behövs ett nytänkande hos arbetsgivaren när det gäller schemaläggningen.

Samtidigt har de anställda andra krav än tidigare. I takt med att arbetstidsdebatten fått nytt liv, har man allt mer börjat titta efter nya möjligheter att planera sin arbetstid så att den passar den sociala situationen; om man har småbarn, om man vill få större möjlighet att gå kurser. Behovet av fortbildning och annan yrkesutveckling har genom den hårdare konkurrensen om tjänster blivit allt viktigare.

Inflytandet kärnfråga
De önskemål som både arbetsgivare och anställda har, tillgodoses på olika sätt. En rad projekt har startats runt om i landet och med olika typer av lösningar, till exempel timbanker och tvättstugemodeller. Projekten uppmuntras av Vårdförbundets företrädare, under vissa förutsättningar: att de anställda har inflytande över hur arbetstiden läggs ut och att de får kompensation i tid eller pengar. Just inflytandet är en kärnfråga för förbundet. Visst är det bra om man kan lägga arbetstiderna så att de passar verksamheten bättre och därmed gagnar patienterna, men de anställda måste kunna påverka så att även de får nytta av förändringarna (se reportaget från Linköping på sidan 10).

Frågan om arbetstidsförkortning har blivit den kanske hetaste frågan de senaste åren. Många har sett arbetstidsförkortning som ett sätt att minska arbetslösheten. Fler skulle kunna få arbete om de som i dag har jobb arbetar mindre. Det finns dock andra som hävdar att kortare arbetstid inte leder till fler jobb. Den här frågan diskuteras inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Hos arbetsgivarna verkar det finnas delade meningar när det gäller arbetstiden. På vissa håll finns det en tydlig rädsla för arbetstidsförkortningar eftersom man anser att det kostar för mycket.

Man kan också hos centrala arbetsgivare se en negativ inställning till att släppa makten över arbetstiden ifrån sig. Ett exempel är det cirkulär om arbetstidsförkortning som Kommunförbundet så sent som förra året skickade ut till landets alla kommuner. Där sägs att förfrågningar och/eller önskemål om försöksverksamhet när det gäller kortare veckoarbetstider ska behandlas av Kommunförbundets förhandlingssektion och att beslut sedan ska tas av Kommunförbundet förhandlingsdelegation eller förbundsstyrelse.

Även inom Landstingsförbundet finns ett motstånd mot arbetstidsförkortning. Med motiveringen att det är ett brott mot kollektivavtalet har man hittills sagt nej till den diskussionen.