”Det var inte den första stormen den hösten. Nära havet, där jag bor, tar vinden tag ordentligt. Medan jag ligger och lyssnar på vindens maktspråk den natten sjunker Estonia ute i Östersjön, inte många sjömil bort. Jag får veta när jag knäpper på radion på morgonen. Det är fruktansvärt. /.../ Sjuk av sorg är jag. Deras, och min egen.”

På sommaren före Estonias förlisning har Iris Kihlmans son Anders dött, av en överdos heroin. Hon blir som förlamad av sin sorg, men försöker ändå fungera. Först när Estonia går under slås hon bildligt talat omkull, kan inte arbeta längre, klarar sig inte på rutiner och disciplin. Söker hjälp och får gå i kristerapi.

”Sorgen, som fastnat i skuld, rörde sig åter, långsamt. Gjorde ont, men det kändes ändå rätt.”

Iris Kihlman berättar vidare om sitt sorgearbete och den nya sorg som drabbade henne senare samma höst, då hennes mamma dog. Hon låter också andra berätta om de tragedier som drabbat dem. Och hon intervjuar personer som arbetar med människor i kris – smärtläkaren Björn Ogéus, Kistaprästen Stig Jonsson, begravningsentreprenören Krister Pettersson. Hon ger praktiska råd om vad man bör tänka på när man arbetar med människor i kris.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men Iris Kihlmans slutsats – när hon berättat om det som drabbat henne – är att det inte är tiden som läker såren. Det är sorgen som läker såren. Men man måste tillåta sig att sörja.

Författare Iris Kihlman
Titel  Hela sorgen.
126 sidor
Förlag Sellin & Partner 1998.
Cirkapris 197 kronor
ISBN 91-7055-198-7.