För tre år sedan låg hela Vårdförbundet i startgroparna för Avtal 95. Vi diskuterade inriktning, nivåer och strategi för de bästa vägarna till högre lön. En kraftsamling vars kulmen blev den sju veckor långa konflikten i slutet av det året. Och även om vi inte lyckades få ut så mycket pengar som vi ville, gjorde vi en del klara vinster. Vi fick ut mer än alla andra, och vi fick skrivningar i avtalet som gynnar oss.

I år agerar vi mer i skymundan – det är andra som har huvudrollen i årets centrala förhandlingar, som kanske är klara när detta läses.  Även om ingenting är klart när det här skrivs, kan man nog utgå från att nivåerna blir ganska låga – särskilt efter finansministerns varnande pekfinger i massmedia härförleden.

Skälet till vårdförbundets mer tillbakadragna roll i årets avtalsrörelse är som bekant att vi har ett femårigt avtal, som för 1998 och 1999 ger oss det Kommunal och SKTF får i sina förhandlingar, plus 0,5 procent, den så kallade korken som beskrivs på annan plats i detta nummer (sidan 59). När deras avtal är underskrivet och klart ska det ”översättas” till Vårdförbundets medlemmar, vilket sker i förhandlingar om hur vi vill lägga ut resultatet. Då kommer vi att hävda samma grundprinciper som finns i vårt femåriga avtal, det vill säga individuella och differentierade löner som stöder verksamhetens utveckling. Tågordningen blir den vanliga, först en central uppgörelse och därefter lokala förhandlingar.

Parallellt med löneförhandlingarna pågår andra förhandlingar, där Vårdförbundet deltar. Det gäller dels en modernisering av det så kallade AB-avtalet (Allmänna bestämmelser), som är gemensamt för hela offentliga sektorn och reglerar arbetstid, regler för uppsägning, semester med mera. Vi förhandlar också om ett nytt gemensamt pensionsavtal, som ska anpassas till det nya pensionssystemet. Där arbetar Vårdförbundet för att medlemmarna ska få behålla möjligheten att gå före 65 utan att förlora för mycket.

Många har reagerat negativt på det faktum att vi på grund av det nya pensionssystemet blivit tvungna att överge den gamla pensionsåldern. Men att gå vid 63 var inte bara en rättighet, det kunde också vara ett tvång, med låg pension som följd. Detta blir ännu mer påtagligt med det nya pensionssystemet, eftersom det är livsarbetstiden som bestämmer pensionen; man måste arbeta 40 år för full pension. Därför är det särskilt viktigt att få till stånd ett bra tjänstepensionsavtal.

Så här mitt i vår femåriga avtalsperiod kan man reflektera en stund över var vi befinner oss och vart vi ska. Och hur vi ska använda de två år som återstår. För det är nu vi lägger grunden till nästa avtalsrörelse år 2000. Det gör vi genom att utnyttja avtalet i alla dess delar. Genom att kräva en arbetsorganisation som bygger på att varje individs kompetens tas till vara och att bidrag till verksamhetens utveckling ska märkas på lönen.

Enligt Landstingsförbundet har Vårdförbundets medlemmar fått ut mest av alla grupper. Även om de siffrorna inte är alldeles
odiskutabla har utvecklingen definitivt gynnat oss. Vi slåss fortfarande mot en traditionell syn på oss och våra yrken, men vi håller på att bli mer synliga som professioner. Arbetsgivaren börjar på allvar få upp ögonen för hur viktiga sjuksköterskorna är för vårdens kvalitet.

Just nu har vi ”hjälp” av den växande bristen på sjuksköterskor, och särskilt inom vissa specialiteter. Inför sommaren kommer detta att bli ännu mer påtagligt. För att inte tala om det realistiska scenario som väntar runt knuten när de stora fyrtiotalistgenerationerna går i pension en bit in på 2000-talet.
Vi har flyttat fram positionerna – nu gäller det att använda alla möjligheter för att flytta fram dem ytterligare. Då lägger vi en bra grund till Avtal 2000.