I vårdfacket har skrivits många spaltmetrar om arbetstiden. Från senare delen av 70-talet har frågan varit nästan lika starkt engagerande som lönerörelserna. Kravet på arbetstidsförkortning – 6-timmarsdagen eller 30-timmarsveckan – försköts långsamt under åren från att handla om välfärd och jämställdhet till att ses som en möjlighet att lindra arbetslösheten. Diskussionen om deltid kontra heltid har varit en förbundsklassiker inte minst sedan den statliga delegationen för arbetstidsfrågor, Delfa, 1979 i sin rapport Arbetstiden inför 80-talet (SOU 1979:48) på ett statistiskt snillrikt sätt ledde i bevis att deltidsarbetet i praktiken medverkade till att stoppa eller åtminstone fördröja en allmän arbetstidsförkortning. ”Om de 1,1 miljoner deltidsarbetande ökar sin arbetstid med 7 timmar i veckan motsvarar det 2,5 timmars kortare arbetsvecka för alla heltidsanställda”, löd budskapet. Och Vårdfacket refererade. I ärlighetens namn ska dock framhållas att förbundets bärande skäl till att driva frågan om att de deltidsarbetande måste höja tjänstgöringsgraden – helst till heltid – var omtanke. Alla skulle kunna leva av sin lön och ingen skulle undanhållas anställningsförmåner.

Fyrkantigt blev det i alla händelser och i dag framstår många av tidningens artiklar, reportage och ledare som plågsamt mästrande och naiva. Villkoren, och den ständiga striden om dem, tycks mer ha varit en angelägenhet för förbundsledning, fullmäktige, kongresser och ombudsmän än för de enskilda medlemmarna. Åtminstone är det få av de senare som har kommit till tals.

Under årens lopp har i Vårdfacket fördömts alla sorters nödlösningar, akuta såväl som långsiktiga, som politiker och tjänstemän prövat för att kunna bedriva hälso- och sjukvård trots en besvärlig personalbrist. I hastigheten blev ibland dessvärre medlemmar brännmärkta som icke rättrogna i den fackliga kampen när de till exempel öppet sade att de kunde avstå från raster till förmån för måltidsuppehåll på arbetsstället. De såg hopsparad rasttid som en bra och praktisk möjlighet att kunna gå tidigare på fredagen och uträtta ärenden!

Försvar och skyddet för den fackliga ideologin och för fackförbundets medlemmar var hedersamma uppdrag! Man väjde sällan för enskildas preferenser.

Det vore fel att påstå att det dåtida SHSTF på något sätt skilde sig från andra fackförbund – eller att Vårdfacket, vad det anbelangar, uppträdde särskilt stalinistiskt. Tidsandan på 70- och 80-talen gjorde det lätt att skilja mellan gott och ont och de fackliga organisationerna satte en ära i att snabbt kunna avgöra vad som var ideologiskt rätlinjigt och därmed bäst gagnade medlemskollektivet. 

I efterhand kan man se att resultatet inte alltid var lyckat. Under den här perioden utvecklade och fulländade arbetsgivarna i sin desperation olater som kunde drabba enskilda anställda väldigt hårt. Ett exempel på det var det ohämmade utnyttjandet av förskjuten arbetstid som ofta omöjliggjorde, främst för sjuksköterskorna, planering av sin fritid. Detta vållade stort missnöje bland SHSTFs medlemmar som samlades under stridsropet: Vi vill ha rätten till vår fritid. Efter att i flera förhandlingsomgångar ha försökt att dels avskaffa fenomenet, dels – när detta misslyckades – få den förskjutna arbetstiden klassad som övertid, presenterade förbundsstyrelsen i mitten av 80-talet ett arbetsgivarförslag för avtalsfullmäktige om ett årstak på 150 timmar utöver övertidens 200 timmar. Detta avvisades, bland annat med motiveringen att man inte ville legalisera den förskjutna arbetstiden. Kunde man inte helt beskära arbetsgivarens rätt att ensidigt besluta fick det hellre vara.

Problemet var bara det att avtalsfullmäktiges nej inte stoppade arbetsgivarna från fortsatt rovdrift på individer. Det möjliggjorde tvärtom en utveckling av den förskjutna arbetstiden, som på många håll tillämpades utan att systematisk registrering gjordes. Försöken att kartlägga omfattningen stupade inte sällan på att arbetsgivaren hävdade att det inte fanns någon statistik. Fortfarande förekommer förskjuten arbetstid relativt ofta och fortfarande är det svårt att få en samlad bild av omfattningen.

I slutet av 80-talet började den fackliga rigida och tekniska uppfattningen att luckras upp. 1989 återremitterade kongressen ett förslag till arbetstidspolitiskt program, som inte i tillräcklig grad ansågs representera ett nytänkande. Representantskapet antog 1991 den reviderade versionen av programmet, som bland annat slog fast att centrala idéer inte får hindra lokala lösningar. Vårdförbundets arbetstidsprojekt säger nu i sin rapport att det är målet för verksamheten som avgör behovet av kompetens men också hur arbetet ska organiseras. Därmed avgörs frågan om arbetstidens förläggning. Lagar och centrala avtal har bytts ut mot verksamhetens och individens behov. Och det troliga är att den förskjutna arbetstiden självdör i takt med att individuella arbetstider införs.