I dag finns det fem olika varianter av hepatit som har klinisk betydelse.

Hepatit A och E sprids som tarmsmitta via vatten och livsmedel. Hepatit A är i många länder en barnsjukdom, medan E-varianten drabbar ungdomar och vuxna. De är båda allvarliga sjukdomar men ger inte upphov till kronisk hepatit.

Hepatit B, C och D smittar via blod eller sexuellt, men D-varianten kan endast förekomma om patienten också samtidigt har hepatit B.

För alla tre varianterna föreligger risk för kronisk inflammation.
I Sverige började man 1990 regelbundet testa blodgivare för hepatit C. Forskare uppskattar antalet personer med hepatit C i Sverige till cirka 50 000.

Antalet smittade utomlands är betydligt större, bland annat är det vanligt i Sydeuropa, Baltikum och Sydostasien. Den ökade förekomsten är kopplad till den hygieniska standarden i regionerna.

Många av patienterna i Sverige har blivit smittade via blodtransfusioner och 70 till 80 procent av landets blödarsjuka är smittade med hepatit C. En annan stor grupp med hepatit C är missbrukare eller före detta missbrukare av narkotika. För den gruppen är statistiken mer osäker men en stor majoritet bär på smittan.

För 40 procent av smittbärarna i Sverige uppges smittkällan vara okänd.

Hepatit C förekommer i flera olika varianter, Tg 1a, 1b, 2b och 3a är vanligast i Sverige. Av dem anses typ 1b ha störst risk att utvecklas till levercirros.

I Sverige är drygt hälften av patienterna smittade med hepatit C av typ 1. De som blivit smittade via blodtransfusion lider i huvudsak av typ 2 b.

Sjukdomen är oftast symtomlös och upptäcks via lätt till måttligt förhöjda levervärden, främst ALAT. Det krävs en leverbiopsi för att avgöra vilken utvecklingsfas sjukdomen befinner sig i.

I dag behandlas sjukdomen med interferon, men studier pågår för att förbättra behandlingsmetoderna.

Risken för att hepatit C utvecklas till en kronisk leverinflammation beräknas i dag till 80 procent.