Den 47-åriga mannen var intagen för frivillig vård på en psykiatrisk avdelning och återkom berusad och stökig från en heldagspermission. Mannen, som väger 100 kilo, var provokativ och när han till slut tog strupgrepp på en av skötarna uppstod handgemäng.

Avdelningsföreståndaren aktiverade larmet för att tillkalla mer personal och beslutade samtidigt att mannen skulle bältesläggas. Hon ringde därefter till jourläkaren som emellertid var upptagen av annat patientarbete och därför inte genast kunde komma till avdelningen för att bedöma patienten.

Då avdelningsföreståndaren en timme senare lämnade rapport till nattpersonalen slog det henne att hon glömt tala om för jourläkaren att den bälteslagda patienten vårdades frivilligt. Hon kontaktade genast läkaren som kom till avdelningen för att diskutera igenom bältesläggningen med personalen.

Patienten hade lugnat sig
Läkaren ansåg att både medpatienternas och personalens säkerhet kunde ha riskerats om patienten inte lagts i bälte. Patienten hade dock vid det laget lugnat ner sig betydligt och läkaren försökte nå sin bakjour för att rådgöra om fortsatt handläggning. Efter en ny bedömning upphörde bältesläggningen.

Bakjouren nåddes först nära två timmar efter det att patienten lades i bälte och de båda läkarna konstaterade att mannens tillstånd inte motiverade en konvertering till tvångsvård.

Socialstyrelsen anmälde avdelningsföreståndaren och läkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och konstaterar att sjuksköterskan/avdelningsföreståndaren vidtagit en tvångsåtgärd som hon inte hade befogenhet att vidta och glömt informera läkaren om att patienten vårdades frivilligt.

Läkaren lastas för att inte omedelbart ha hävt bältesläggningen, trots att hon konstaterat att patienten lugnat ner sig betydligt. I stället valde läkaren att först diskutera med personalen och därefter söka bakjouren. Hennes agerande förlängde bältesläggningen med nära en timme. Den blev därigenom inte en tillfällig åtgärd för att i ett allvarligt läge förhindra att patienter och personal skulle komma till skada, utan pågick i nära två timmar och inga aktiva åtgärder vidtogs för att häva den.

Påfrestande arbetspass
Avdelningsföreståndaren beskriver i sitt yttrande till nämnden ett påfrestande arbetspass och berättar också att patienten tidigare vårdats på avdelningen, inledningsvis enligt LPT (1991:1128), lagen om psykiatrisk tvångsvård. Anledningen var att han före inskrivningen i samband med alkoholkonsumtion ”kastat en medicinvagn över ända, kastat blomkrukor och andra inventarier, dessutom jagat personal och medpatienter samt hotat personal” i sitt dåvarande boende.

Läkaren skriver att hon följt den skriftliga rutinen i den så kallade Läkarlathunden där det under avsnittet Bälte klart framgår att man ska samråda med övrig personal och att bakjouren måste informeras.

Socialstyrelsen genmäler att sjuksköterskan uppenbarligen var förtrogen med patientens sätt att reagera då han förtärt alkohol. Trots det framhärdar hon att han ska gå till sitt rum fast det borde ha stått klart för henne att han skulle komma i affekt då kravet upprepades. Det var oprofessionellt, skriver Socialstyrelsen. Hon borde ha kontaktat jourhavande för bedömning och under väntetiden låtit mannen sitta kvar i korridoren. Sjuksköterskans agerande trappade upp situationen. I stället för att i det läget omedelbart kalla på jourhavande läkare eller polis bälteslägger hon patienten. Handlandet visar bristande omtanke och respekt för patienten och underlåtenhet att ge sakkunnig och omsorgsfull vård.

Handlade kliniskt rätt
Läkaren har visat bristande insikt i tvångslagstiftningen som låtit patienten vara bälteslagd i nära en timme efter det att det uppdagats att han vårdades frivilligt. Det är, enligt Socialstyrelsen,  inte att ge sakkunnig och omsorgsfull vård. Om kapitlet Bälte i Läkarlathunden skriver styrelsen att den förmodligen gäller bältesläggning av LPT-vårdad patient.

Ansvarsnämnden skriver i sin bedömning att sjuksköterskan handlade kliniskt rätt när hon ordnade bältesläggning och underrättade läkaren, men hon borde ha talat om att patienten vårdades frivilligt. Både avdelningsföreståndaren och läkaren försattes i en svår situation när inte bakjouren kunde nås med det samma. Läkaren borde då ha hävt bältesläggningen.

Nämnden anser att både avdelningsföreståndaren och läkaren har åsidosatt sina åligganden, men låter med hänsyn till omständigheterna påföljden stanna vid en erinran för var och en av dem. Beslutet har överklagats (HSAN 895/97:B1).