Gör peppar ont? Lis Karin Wahren är nyfiken på smärtan

Lis Karin Wahren har, utifrån en bakgrund som biomedicinsk analytiker, blivit i tur och ordning avdelningsföreståndare, medicine doktor och universitetslektor. Just nu är hon både forskare, proprefekt och studierektor i Linköping. Av alla sina roller är det forskarrollen hon känner mest för.

4 maj 1998

Lis Karin Wahren forskar kring smärta, ett område som av naturliga skäl alltid varit viktigt för patienterna, men mindre viktigt för läkarna och den traditionella medicinen. Det är först på senare år som smärtforskning kommit i ropet. Ännu finns mycket kvar att göra när det gäller att kartlägga smärtans mekanismer.

Varför kan till exempel samma typ av handskada ge helt olika följder för olika människor – somliga får kroniskt ont i handen, medan andra slipper smärtor? Varför hjälper en nervblockad somliga handskadade patienter, men inte alla? Varför blir vissa av patienterna överkänsliga för beröring, medan andra har svårt att tåla kyla?

”Hysteriska tanter”?
Sådana frågor studerade Lis Karin Wahren i sin avhandling. Hon kom bland annat fram till ett sätt att bedöma vilka handskadepatienter som kunde få smärtlindring av en nervblockad. Genom den bedömningen slipper man att behandla i onödan, med falska förhoppningar och besvikelse som följd.

– De som hjälptes av blockaden hade en smärta som hängde samman med aktivitet i det sympatiska nervsystemet, förklarar hon.

Tolkningen har ifrågasatts av en amerikansk forskare, som i sina studier (på en helt annan typ av försökspersoner) inte fick fram samma resultat. Han har hänvisat till psykiska effekter – ”hysteriska tanter”, kort sagt.

Men nu har Lis Karin Wahrens slutsatser fått stöd av djurförsöksstudier, som bevisar att sympatiska nervskador kan ge smärta.

I arbetet med avhandlingen mötte hon män som skadat handen i verkstadsarbete, i jordbruket eller i skogen. Deras akuta skador hade blivit omskötta men många av dem gick med kroniska smärtor som de lärt sig att stå ut med.

De här männen var egentligen smärtpatienter, men syntes inte i sjukvårdsstatistiken eftersom de aldrig sökt upp någon smärtklinik. Hur många av alla handskadepatienter som är i den situationen vet man inte. Det vill Lis Karin Wahren nu undersöka.

Handduk och bomullstuss
En av hennes magisterstudenter har letat reda på alla handskadepatienter som behandlats i Linköping under 1996. De ska dels få svara på frågor om hur de klarar sitt dagliga liv och sina eventuella smärtor, dels få utföra vissa självtester.

– Vi har tänkt ut enkla tester som mäter upplevelsen av beröring och smärta i den skadade respektive friska handen. Om man stryker över handen med en frottéhandduk eller en bomullstuss, eller trycker hårt med en tandborste, ger det samma upplevelse oavsett vilken hand det är fråga om?

– Sedan ska vi jämföra resultaten med tester i våra apparater. Om självtesterna ger en riktig och tillräcklig information kan de i många fall ersätta mera omständliga laboratorieundersökningar.

Den enkla modellen kan vara den bästa, även i vetenskapliga sammanhang. Ett annat av Lis Karin Wahrens nyss påbörjade forskningsprojekt är också enkelt till sin uppläggning men ska förhoppningsvis kunna ge resultat på många plan.

Plåster med pepparämne
Rent praktiskt innebär projektet att man sätter små plåster på försökspersonernas rygg. Plåstren innehåller pepparämnet capsaicin, som ger en brännande smärta och gör huden röd och överkänslig för beröring.

Plåstren sätts på och reaktionerna mäts upprepade gånger med fyra veckors mellanrum. Frågan är om reaktionerna blir starkare eller svagare av upprepningen, om ålder och kön spelar in och hur försökspersonerna förhåller sig till den smärta som uppstår.

– De försök vi hittills hunnit göra tyder på att män får större hudrodnader och upplever mer smärta. Detta kan ha att göra med östrogen, det kvinnliga könshormonet, tror Lis Karin Wahren.

Här anknyter hon till annan forskning som gjorts vid Hälsouniversitetet i Linköping. Docent Anders Blomqvist och hans medarbetare har funnit att de nervceller i ryggmärgen som producerar enkefalin, en av våra kroppsegna morfiner, också har receptorer (mottagare) för östrogen. Troligen stimulerar närvaron av östrogen produktionen av det smärthämmande enkefalinet. Detta skulle kunna vara en förklaring till att många kvinnor får värkproblem efter menopausen, när deras östrogenproduktion minskar.

Forskning inte självklar
Att Lis Karin Wahren skulle komma att syssla med medicinsk forskning var inte  självklart från början. Hennes väg dit börjar med matematik-, statistik- och sociologistudier i Uppsala, äktenskap och barn. När hon ville ut och arbeta efter barnledigheten insåg hon att hon måste ha en yrkesutbildning. Det blev studier till biomedicinsk analytiker och så småningom ett arbete som avdelningsföreståndare vid ett neurofysiologilaboratorium.

– Det var inget fel på arbetet i sig men jag insåg att det var en slutstation, säger hon. Yrket gav mig inte många möjligheter att komma vidare. Därför byggde jag på min tidigare utbildning och började sedan med doktorandstudier.

Som färdig medicine doktor var Lis Karin Wahren under en period forskare på halvtid i Uppsala och universitetslektor på halvtid i Linköping. Sedan fick hon en heltidstjänst i Linköping och en mer samlad tillvaro, men knappast mindre jobb. Under sina fyra år vid Hälsouniversitetet har hon bland annat utvecklat en ny magisterutbildning i medicinsk biologi, deltagit i en utredning om ämnet biomedicinsk laboratorievetenskap och varit prefekt för vårdutbildningarna under den brytningstid då dessa fördes över till högskolan.

Numera är Lis Karin Wahren proprefekt för en av Hälsouniversitetets fyra nya storinstitutioner. I den rollen vill hon bland annat vara tolk och förmedlare mellan universitetskulturen och vårdhögskolans kultur.

Som biomedicinsk analytiker och medicine doktor har hon ju inblick i båda.
Arbetet med organisation och utbildning skulle lätt kunna uppsluka henne helt och hållet men det har hon värjt sig emot.

– Jag har till exempel bytt tjänsterum och flyttat från vårdutbildningarna, säger hon och visar sitt nya rum på farmakologen. Rummet, som ligger nära ett forskningslaboratorium, är en markering av hennes forskningsintresse.

– Om jag inte återgick till forskningen nu skulle det bli för sent. Därför har jag mycket medvetet sett till att få den möjligheten.

– Om man vill vara en aktiv forskare räcker det inte med att handleda andra. Man måste själv träffa patienter, använda apparaterna och utveckla undersökningsmetodiken.

Lis Karin Wahrens avhandling heter Post-traumatic neuralgia in the hand: quantitative sensory testing and long-term follow-up.
Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1991.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida