Klockan var två på eftermiddagen då en höggravid kvinna med diffusa smärtor kom med sin make till sjukhusets förlossningsavdelning. Eftersom kvinnan var sjuk överlämnade barnmorskan Elisabeth Starborg-Frisk patienten till läkare för bedömning sedan hon konstaterat att inget värkarbete förelåg och efter läkarens bedömning utförde hon de ordinationer han gett.

Några timmar senare var dock kvinnan ännu sjukare och läkaren konstaterade genom ett ultraljud att barnet var dött.

– Jag blev skräckslagen och började skaka våldsamt i hela kroppen då jag fick reda på att barnet dött. Att ett barn dör eller blir skadat är ju en barnmorskas värsta mardröm. Även om vi vet att sådant inträffar, tänker man ju att det inte kommer att hända en själv. Vad är det mamman lider av som gör att barnet dör, tänkte jag och såg i andanom en anmälan till ansvarsnämnden. Men eftersom jag ville finnas där för mamman och hennes make bestämde jag mig för att fungera, berättar Elisabeth Starborg-Frisk.

Ytterligare några timmar senare dog också mamman under mycket dramatiska omständigheter.

– För oss i Sverige ligger sådant nästan utanför ens föreställningsvärld. Jag frågade narkosläkaren om det var något vi hade kunnat göra, men nej, det var det inte.

Elisabeth Starborg-Frisk arbetade som vanligt de två arbetspass som följde. På avdelningen rådde förstämning, det kändes att det var något så dramatiskt och ovanligt som hänt, och många var upptagna av sina egna känslor. Åtminstone trodde Elisabeth det och hon blev osäker på om kollegerna kunde ge det stöd hon behövde. Därför stängde hon igen om sina känslostormar, samtidigt som hon kände en lättnad i att veta att alla ändå visste vad som hänt.

– Ofta kan man ju smyga med det när något händer och det bara är några få inblandade . Och helt utan stöd var jag inte. Redan dagen därpå ville kollegerna att jag skulle förlösa när det behövdes en lugn och trygg barnmorska. Det var som en sådan de såg mig.

Elisabeth påpekar också att hon hela tiden känt ett stort medmänskligt stöd och fått bekräftelse från sin avdelningsföreståndare.

Pratade i grupp
När Elisabeth Starborg-Frisk kom tillbaka till arbetet efter två dagars ledighet berättade hon för avdelningsföreståndaren hur hon kände sig och att hon ville att all inblandad personal skulle träffas och ventilera det som hänt. Rutiner för krishantering fanns inte på kliniken.

Redan många år tidigare hade Elisabeth Starborg-Frisk kommit i kontakt med Omvärderande parsamtal (reevaluating co-counceling), en metod där medmänniskor genom samtal, lyssnande och godhet hjälper varandra att bearbeta känslor och rent fysiskt göra sig av med effekterna av svåra erfarenheter. Hon hade också själv hållit flera kurser i Omvärderande parsamtal.

– Därför tog jag ledningen i gruppen. Vi var 15 stycken som träffades. Var och en presenterade sig och berättade hur de upplevt det som hänt, utan att bli avbruten och utan att någon lade värderingar på det som sades. Intensivvårdspersonalen sade sig aldrig ha varit med om en liknande sittning och de var tacksamma över att få vara med. Vi förstod rätt omgående att vi inte hade kunnat göra något för att ändra utgången.

Hätsk ton hos de anhöriga
Det inträffade var svårt, men värre blev det.
Elisabeth Starborg-Frisk hade flera kontakter med de anhöriga som ville reda ut vad som gått snett. Till en början gick det bra, men efter ett par gånger förändrades tonen och blev mer och mer hätsk. De anhöriga erbjöds olika former av stöd men tackade nej.

Ett par av de femton som varit inblandade i händelseförloppet bildade en stödgrupp som träffades var fjortonde dag.
Oduktionen visade att dödsorsakerna var ”mördarbakterien”, streptokock A1 som blivit giftig. Kvinnans livmoder och lungor, liksom barnet, var infekterade. Men de anhöriga vidhöll att personalen måste ha begått något fel.

Besked om anmälan
– Jag kan förstå anhörigas aggression, ilsken blir man ju i ett sorgearbete. Dessutom har människor ofta en övertro på sjukvården. Men som personal kan den vara svår att bemöta, kännas orättvis och bara öka på skuldkänslorna. I flera månader rullade förloppet som en film ideligen framför ögonen på mig. Och mardrömmen blev ännu värre genom attackerna från de anhöriga.

Så kom beskedet om att en anmälan gjorts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Då hade Elisabeth redan kämpat så länge med sina skuldkänslor och tvivel – hade hon kunnat göra något mer? – att hon nästan kände anmälan som en befrielse. På meddelandet om anmälan följde sedan i över ett års tid nya anmälningar och underrättelser om skrivelser från anmälaren till nämnden. Brev fulla av ilskna anklagelser som personalen skulle yttra sig över.

– Så fort det kom en skrivelse gick vi i gruppen tillsammans igenom vad i den som var relevant. Ilskan i breven var otäck, man känner sig skyldig. Jag hamnade i en kris. Det drog upp en mängd gammal bråte från barndomen. Jag fick svårt att skilja på gamla upplevelser och det som hände nu. Det ledde till att jag kände mig väldigt ensam, men det visade jag inte på jobbet. Där kämpade jag med dåligt självförtroende och självkritik. Jag var rädd att jag skulle göra misstag som skulle få de andra att tycka att jag inte passade som barnmorska längre.

Hemma blev hon otålig och irriterad på familjemedlemmarna och hon fick värk i kroppen. Då känslan av värdelöshet blev så stor att hon tyckte att hon inte längre hade rätt att leva, fick hennes man henne att inse att hon måste komma ut från återvändsgränden.

Många gör misstag
Med stöd av honom och av vännerna från Omvärderande parsamtal tog hon sig ur de nedbrytande känslorna. Ett år efter händelsen kände hon att hon var tillbaka i sin roll som trygg barnmorska och en stor del av självförtroendet var återställt, även om hon ibland föll tillbaka ner i svackor.

– Man behöver inte bli anmäld för att känna så. Det görs ju många misstag i vården, både små och stora, som egentligen skulle ha anmälts men aldrig blir rapporterade. Också vid sådana tillfällen kan man känna så här. Men det är viktigt att ta sig igenom känslorna av skuld och se att de kanske inte är så relevanta.

Efter ett och ett halvt år kom beskedet från HSAN att personalen inte hade gjort något fel.

– Beslutet var en lättnad, men det hade det varit även om de kommit fram till att vi gjort något fel. Fast omgivningen försäkrade att vi var utan skuld till det som hänt, så var all väntan fruktansvärd. Några anhöriga ansåg även efter HSANs avgörande att det var vårt fel, men vi blev friade i

Kammarrätten också och gick inte vidare därifrån. Så för min del är det avslutat nu.

Stödgruppen träffas ännu
Förloppet hade dock tagit hårt på Elisabeth Starborg-Frisk. Psykiskt var hon fullständigt utmattad. Den stödgrupp på arbetsplatsen som träffats under hela processen i ansvarsnämnden har fortfarande, tre år efter händelsen, kontakt och träffas lite då och då.

Elisabeth tror att barnmorskor generellt är bättre på att stötta sina kolleger än sjuksköterskor och läkare är. Ändå har hon sett flera exempel på kolleger som inte fått stöd efter svåra händelser i arbetet, och visst finns det skvaller, rivalitet och ovänskap även bland barnmorskor. Men hon har en idé om hur ett bra stöd skulle kunna fungera.

– Att försöka bearbeta svåra saker i fikarum eller på sjuksköterskeexpeditioner räcker inte. När något inträffar bör alla sätta sig ner tillsammans och prata igenom vad som hänt. Det är viktigt att gå igenom både det som blev fel och det som sköttes rätt, att låta var och en redogöra för sin syn och att skilja på sak och person.

– Inblandade yrkesgrupper har olika roller och positioner så ibland kan en neutral person behöva vara med. Försök sedan rensa ut personliga pålagringar. Skulden och ansvaret behöver inte bli så stora då. Det blir mindre farligt att ta upp svåra saker om arbetsplatsen har en kontinuerlig stödgrupp där problem i arbetet diskuteras.

Med i gemenskapen
Elisabeth föreslår också att kollegerna ber den anmälda arbetskamraten om hjälp med bedömningar så att hon känner att hon fortfarande är med i arbetsgemenskapen.

Ensamhetskänslan är ofta så uppslukande att den som drabbats behöver få höra att kollegerna litar på hennes omdöme. Oftast fungerar man bättre än man tror.

Helst skulle Elisabeth Starborg-Frisk vilja starta en barnmorskegrupp som använde sig av Omvärderande parsamtal, den metod som hjälpt henne själv så mycket. Hon förklarar den som en alternativ metod som handlar om att utveckla sin medmänsklighet. Utgångspunkten är att vi alla föds goda och kärleksfulla, med naturlig livsglädje, kreativ intelligens och en vilja till samarbete. Under uppväxten bli vi sedan – ofta i all välmening – stoppade i utlevandet och lärda att stänga av den egna självläkningen. Förmågan till närhet och medmänsklighet blir beskuren.

– De flesta av oss fungerar bra på många områden, samtidigt som vi i vissa sammanhang kan agera destruktivt, ta ogenomtänkta beslut eller inte vågar göra det vi skulle vilja.
Men det går att göra sig av med negativa effekter av nedbrytande erfarenheter som vi varit med om. Den som blivit kvitt en del av sin sorg och smärta blir mer tolerant och förstående, kommer åt sin livsglädje, lär sig leva här och nu, och får styrka att förändra både sin egen situation och verka för samhällsförändringar.

Alla kan lyssna
Omvärderande parsamtal är en strukturerad metod där läkningsprocessen går via uppmärksamhet och lyssnande. Instrumentet är att alla kan och vill lyssna på varandra. Deltagarna väljer själva hur djupt de vill gå och man berättar både sådant som är bra och sådant som är svårt.
Metoden utvecklades i USA för 40 år sedan och är nu spridd över världen. Till Sverige kom den på 1970-talet, föreningar finns både i Stockholm, Göteborg, Lund-Malmö och på Gotland.

– Det handlar om att få kontakt med det som är bra i ens liv, det man kan, och vidareutvecklas. Som ledare av en grupp är man samtidigt deltagare och tar också egen tid. På så vis blir det inte tärande att vara ledare. Vi ägnar mycket tid åt att skratta, fokuserar på godhet och har en fot i dåtid och en här och nu. Känslourladdningar ger energi och man tänker bättre sedan.

Om du vill ha kontakt med Elisabeth Starborg-Frisk så har vårdfacket adressen