Miljarder satsas på vården

Regeringen satsar miljarder på vården — men alla problem löses inte med mer pengar.

4 maj 1998

Samtidigt som regeringen i mitten av april lade fram sitt förslag till statsbudget för 1999 presenterade den också den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som socialminister Margot Wallström annonserat sedan länge.

Äldrepolitiken ska, skriver regeringen, bygga på tre huvudprinciper: den ska styras av folkvalda församlingar, finansieras solidariskt via skatt och fördelas efter behov, inte köpkraft. Man ska som gammal kunna åldras i trygghet, leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag och i samhället.

Man ska bemötas med respekt och ha tillgång till god vård och omsorg.

Honnörsord
Dessa allmänt hållna, okontroversiella honnörsord konkretiseras sedan i pengar och lagändringar (se artikel intill). Ann Hedberg är ordförande i riksföreningen för medicinskt ansvariga sjuksköterskor. Hon har läst sammanfattningen av propositionen.

– Det är generellt sett bra att regeringen gör den här satsningen, även om det samtidigt luktar lite valfläsk, säger hon, kritisk mot att socialministern bjudit in undersköterskor till Rosenbad för att få råd, men inga arbetsledare, sjuksköterskor eller lokala politiker.

På vilket sätt är då äldrepropositionen bra? Ann Hedberg är förstås belåten med att regeringen vill se till att det blir mer personal till äldreomsorgen, inte minst att primärvården ska få fler läkare. Men det är läkare som kan äldrevård, psykiatri och omsorg som behövs. Där är det en brist i dag, det skulle behöva utbildas fler.

– Samtidigt har debatten blivit så fokuserad på personalbristen, säger hon. Det är också viktigt vilken organisation man har, hur ledningen fungerar och kompetensen hos personalen.

Ann Hedberg tycker att sjuksköterskeutbildningen bör ses över. Sjuksköterskor behöver specialisera sig – och mot samma områden som läkarna. Generalisternas tid är förbi, man klarar inte i framtiden att följa människor från vaggan till graven som den gamla tidens distriktssköterska gjorde.

Hon är också kritisk mot att regeringen i sin proposition inte är tillräckligt tydlig när det gäller sjuksköterskans position i vården. Det handlar inte bara om att vara handledare eller rent av konsult – sjuksköterskans plats är också mitt i vårdarbetet.

– Det har inte alla kommuner förstått, det förstår man när man läser en del platsannonser i Vårdfacket.

Ann Hedberg uppskattar också att regeringen lägger så stor vikt vid den uppsökande verksamheten. Men det är viktigt att de som söker upp de gamla i deras hem har medicinska kunskaper.

– Vilket osökt leder mig till att kommunerna bör ta över hemsjukvården överallt. Först då får kommunerna tillräckligt med medicinskt kunnig personal, en förutsättning för att det uppsökande arbetet ska fungera så som regeringen tänkt.

Rehabilitering och vård i livets slutskede känns för Ann Hedberg lite styvmoderligt behandlat i propositionen. Dessa områden uppmärksammades rätt mycket för ett par år sedan, men den satsningen måste fortsätta.

– Kommunerna måste ta för sig av de projektpengar som regeringen utlovar.

Två borde bli en
”Lex Sarah” är den nya bestämmelse regeringen vill föra in i socialtjänstlagen och som stadgar att all vårdpersonal är skyldig att anmäla om personer far illa eller vanvårdas.

– Problemet är att det finns två tillsynsmyndigheter, länsstyrelserna och Socialstyrelsen, säger Ann Hedberg. Ansvaret för tillsynen borde finnas hos en myndighet. Då kunde ”Lex Sarah”-och ”Lex Maria”-bestämmelserna arbetas ihop, alltså att man som vårdpersonal har ansvar både för den medicinska och den sociala omvårdnaden.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida