När sjukvårdsförvaltningen ville besätta tjänsterna på det nya storsjukhuset i Sunderbyn mellan Luleå och Boden, begärde den att Vårdförbundets medlemmar på de nuvarande två sjukhusen i de två orterna skulle lämna in en intresseanmälan om var de skulle vilja arbeta. Sjukvårdsförvaltningen skickade också över ett papper att skriva under och den som gjorde det skulle därmed gå med på att ändra sina nuvarande arbetstider och gå över till rotationsschema.

Medlemmarna reagerade starkt mot kravet på att arbeta rotation och kopplade in Vårdförbundets lokala avdelning. Därifrån fick man rådet, efter kontakt med förbundets jurist Carl Falck, att på det papper arbetsgivaren skickat ut skriva: ”Med hänvisning till mitt enskilda anställningsavtal som bland annat innebär anställning på dagtid anmäler jag mitt intresse för anställning med motsvarande anställningsvillkor”.

Tydligt hot
Det här gillade inte sjukvårdsförvaltningen. Den satte nytt tryck på de anställda, nu via arbetsledarna på arbetsplatserna, och begärde från Vårdförbundets medlemmar in ett papper där de tog tillbaka den skrivning förbundet rekommenderat. Det fanns samtidigt ett tydligt hot om att man inte skulle få det jobb man önskade om man inte gick med på rotationsschema. En del medlemmar gjorde också som arbetsledaren begärde.

– De kände sig tvingade, berättar Carl Falck.

Vårdförbundets lokala avdelning ingrep igen och rådde de här medlemmarna att åter skriva till arbetsgivaren och säga att det enda som gäller är det första beskedet om att de vill ha kvar sina nuvarande anställningsvillkor. Alltså att de inte går med på rotationsschema.

Koppla in förbundet
Sunderbyfallet visar att det är viktigt att koppla in Vårdförbundet om arbetsgivaren kommer med försämringsförslag. Även om just det här fallet förmodligen är litet speciellt visar det hur betydelsefullt det är att alltid ha alla beslut och överenskommelser skriftligt.

Det finns många exempel, inte minst under senare år, på att sjuksköterskor, barnmorskor eller biomedicinska analytiker gått med på propåer från arbetsgivaren utan att ha ett skriftligt avtal. Resultat: försämringar för den enskilde.

Man kan dela upp problemen i framför allt tre områden: anställning, lön och nya arbetsuppgifter.

När till exempel en sjuksköterska ska anställas kan arbetsgivaren säga: ”Jag tycker att du begär litet väl mycket, men jag tror nog att det går att ordna, jag ska tala för det med min chef”. Sedan börjar sjuksköterskan arbeta och så kommer arbetsgivaren och säger att det inte gick utan att hon får nöja dig med en lägre lön. Eftersom sjuksköterskan inte kan bevisa att hon haft stöd för den högre lönen, tvingas hon acceptera mindre pengar än hon tänkt sig.

Det är alltså viktigt att ha en skriftlig överenskommelse, men den ska inte ha något förbehåll, till exempel att det står att ”parterna är överens om x kronor om arbetsutskottet godkänner detta”. Finns det ett sådant förbehåll är sjuksköterskan också illa ute om hon börjat arbeta och arbetsgivarens representant sedan kommer och ger besked om lägre lön än hon tänkt sig. Den anställde har nämligen själv ansvar för att se till att den hon kommer överens om lön och andra anställningsvillkor med också har rätt att besluta om sådant.

Värdelöst löfte
Ett annat vanligt fall kan se ut så här: En anställd begär 18 000 kronor. Arbetsgivaren säger :”Jag kan bara erbjuda dig 16 500 nu, men jag ska se till att du får 1 500 kronor till i nästa lönerevision”. Det löftet är inte värt någonting.

– Gå aldrig med på något sådant. Ingen arbetsgivare kan garantera några pengar i en kommande lönerevision. De som då förhandlar vill kanske lägga pengarna på andra anställda, säger Carl Falck.

Det är allt vanligare att en arbetsgivarrepresentant ber en anställd att ta på sig nya arbetsuppgifter. Orsaken kan vara personalminskning eller att någon genom utbildning fått ny kompetens. Överenskommelse om lönekompensation för de nya arbetsuppgfiterna ska göras i förväg och det ska finnas en skriftlig överenskommelse. Man ska aldrig acceptera om arbetsgivaren säger: ”Du kan väl prova först så får vi diskutera pengarna sedan”. Har man en gång börjat utföra nya arbetsuppgifter är det svårt att i efterhand kräva extra ersättning. Arbetsgivaren behöver då bara hävda att arbetsuppgifterna ingår i det ordinarie arbetet och att någon ersättning därför inte ska utgå.

– Det här är mycket vanligt. Vi har haft en rad fall där medlemmar i efterhand begärt hjälp från Vårdförbundet, men där det varit omöjligt för oss att göra något, säger Carl Falck.