De generella statsbidragen till kommuner och landsting höjs med fyra miljarder kronor årligen. Pengarna ska i första hand vården och skolan dela på, enligt den ”politiska öronmärkning” (för att låna ett uttryck av socialminister Margot Wallström) som regeringen försett de nya statsbidragen med.

Därutöver anslås 700 miljoner kronor till utbyggnad och upprustning av de särskilda äldreboendena, anhörigstöd, forskning, fortbildning, försöksverksamhet i hemtjänsten och en del annat.

Samtidigt ändras socialtjänstlagen på ett par punkter, bland annat genom att en ”Lag Sarah” införs. Den innebär att den som arbetar med omsorg av äldre eller funktionshindrade ska vara skyldig att anmäla missförhållanden och vanvård. Den är alltså en motsvarighet till de ”Lex Maria”-bestämmelser som redan finns i hälso- och sjukvårdslagen.

Det är de insatser på kort sikt regeringen vill göra för att förbättra vården och omsorgen av vårt lands äldre invånare. Det är inget nytt problem – i själva verket har det, och försöken att lösa det, stått högt upp på den politiska dagordningen. åtminstone sedan ädelreformen kom för ett halvt decennium sedan.

Det är trots det inte fel att påstå att startskottet för den här etappen i reformarbetet gick den dag ett TV-team släpptes in på Polhemsgården i Solna och filmade hjälplösa gamla patienter som inte fick den människovärdiga vård vi alla tycker att de ska ha. Journalisterna som gjorde TV-inslaget fick Stora journalistpriset. Undersköterskan Sarah Wägnert blev ”Årets svensk” och fick äran av att med sitt namn symbolisera den lagändring som gör varje anställd i vården skyldig att anmäla missförhållanden och vanvård inom äldreomsorgen.

Också i Solna kommun fick debatten kring förhållandena på Polhemsgården och så småningom också Lundagården, ett annat av kommunens äldreboenden, konsekvenser. Huvuden rullade både bland politiker och högre tjänstemän. Och Solna fick ett fläckat namn.

I den allmänna debatten kom intresset att fokuseras på den låga personaltätheten i Solna kommuns äldreomsorg. Och den låga personaltätheten också i andra kommuners äldreomsorg. Men inte minst Vårdförbundet har också pekat på andra orsaker till problemen. För någon månad sedan pekade förbundets ordförande Eva Fernvall på den bristande insikten hos ledande politiker och tjänstemän i Solna om kommunens dubbla uppgift, att både vårda och ha omsorg om de gamla människorna på både Polhemsgården och Lundagården.

Eftersom kommunen konsekvent valt att rekrytera personer utan medicinsk kompetens till de ledande positionerna i sin verksamhet, har man helt enkelt saknat chefer med en fullständig insikt i vad den medicinska vården av de gamla kräver. Det har avspeglat sig i hur verksamheten bedrivits. Det har lett till att de problem som för låg personaltäthet inneburit för vården förvärrats.

Men solna kommun gav svar på tal. Redan dagen efter det Eva Fernvall gått ut med sin kritik meddelade kommunledningen att man faktiskt dragit lärdom av det inträffade. Solna skulle, deklarerade man, ”skapa mönstervård för äldre”. Det bärande elementet i denna ”mönstervård” var att man skulle ställa om organisationen till att bli kraftigt medicinskt och hälso- och sjukvårdsinriktad. Efter diskussioner med läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, verksamhetschefer och andra engagerade i kommunens äldreomsorg hade man funnit att Solna kommun inte hade anpassat sin organisation, modellen för hur man fördelar resurser, utbildningsinsatser och rapporteringsrutiner till verkligheten: att kommunal äldrevård numera till mycket stor del handlar om hälso- och sjukvård.

Konkret innebär detta att bland annat enhetscheferna ska vara sjuksköterskor och att sjuksköterskor på avdelningar, våningar etc ska leda arbetet. Kommunen inrättar ytterligare en mas-tjänst samtidigt som masarna får en starkare ställning i organisationen. Det blir fler sjukskötersketjänster och man kommer också att rekrytera undersköterskor på tidigare vårdbiträdestjänster. Anslagen till äldrevården ökas med drygt fyra miljoner kronor.Man kan inte annat än applådera.

Solnas politiker har lärt sig den hårda vägen. Förhoppningsvis ska deras kolleger i andra kommuner lära sig samma sak utan att det behöver ta sig så drastiska uttryck som det gjort i Solna – även om larmen om missförhållandena i den kommunala äldrevården duggat tätt sedan bilderna från Polhemsgården visades i TV.

Och de får hjälp av regeringen. Ett av förslagen i äldrepropositionen är nämligen att inte bara vårdens arbetsledare, utan också politiker ska fortbildas. Regeringen är till och med beredd att anslå pengar till de förtroendevaldas utbildning. Det borgar för att fortbildningarna verkligen kommer till stånd. För det finns få saker som lockar till kommunala åtgärder som löften om statsbidrag.

Och när kunskapen hos politikerna ökar blir onekligen förutsättningarna för mer insiktsfulla beslut större. Det lovar gott inför den framtida utvecklingen av äldrevården i kommunerna.