Gertrud Önnermark tar ett tag med kammen genom håret. Hon vill göra sig lite fin nu när hon ska fotograferas. Så hjälper Tomas Wård henne att rulla ut till matbordet som står mitt i avdelningen, där några av hennes medboende på avdelning 4 på Åkersberga sjukhus sitter. Väl därute kramar Tomas om en av de andra äldre damerna. Hon frågar hur länge han ska bli kvar här på Åkersberga, hon och de andra kommer att sakna honom när han byter jobb. ”Och hur är det med blivande frun, ska hon fortsätta att arbeta som sjuksköterska när ni gift er i sommar?”

Ung, lång och stilig
Att Tomas Wård är en populär person på avdelningen går inte att ta miste på. Som enda manliga sjuksköterska, dessutom ung, lång och stilig, vinner han lätt de gamla damernas hjärtan – de håller också reda på hur han har det på fritiden. Men han håller också fram sin betydelse för de gamla männen på avdelningen.

– Jag kan inte riktigt förklara hur, men det är ett annat sätt att snacka killar emellan. Jag har ett osvikligt sätt att etablera kontakt med män när de kommer hit. Jag frågar var de gjorde lumpen, och sedan är isen bruten.

Fast det kan tyckas vara långt mellan tävlingssimning och sjukvård var det i simbassängen som Tomas Wårds yrkesval avgjordes. Efter tävlingskarriären blev han badvaktmästare och simlärare och började tävla i livräddning. Sjukvårdsdelen i den tävlingsformen inspirerade honom att söka sjukvårdspluton när han ryckte in i flottan. Det gav honom en inblick i vården. Efter ett mellanspel som fritidsledare sökte han in på sjuksköterskeutbildningen i Sundsvall 1992.

Sjukvårdspluton och sjukvård i flottan – det är ju typisk akutvård, det vill säga det som de fåtaliga männen i sjukvården brukar ägna sig åt. Varför sökte sig Tomas till äldresjukvården?

– Jag har aldrig trivts med akutvården. Det är stressigt, man lär inte känna patienterna. Här ser jag början och slutet. Det är omvårdnad, vi ser till att de som bor här har det så bra som möjligt. Av det vi fick prova på på skolan var psykiatrin och åldringsvården det mest intressanta. Jag kände direkt att det var det här jag ville jobba med.

Teknik lockar inte
Det är inte självklart att unga män i sjukvården väljer akutsjukvården. På sjuksköterskeskolan i Sundsvall hade Tomas Wård två manliga kurskamrater. En av de andra killarna har liksom Tomas Wård valt att arbeta med äldre, medan den tredje arbetar inom psykiatrin. De flesta av deras kvinnliga kurskamrater har valt att arbeta i akutsjukvård.

Tomas har aldrig känt sig lockad av den tekniktunga vården.

– Apparater är väl kul, men inte när människan försvinner i tekniken. Här hinner vi se människan.

Tomas Wård är just i färd med att byta arbetsplats. Men det är inte en annan sorts arbetsuppgifter han söker. Däremot får han både fast heltidsjobb och högre lön när han flyttar vidare till Borgmästargården i grannkommunen Vaxholm. Kanske får han också manliga arbetskamrater, dem är det tunnsått med på Åkersberga sjukhus. Tomas Wård är den ende mannen i den mer än hundrahövdade skaran av vårdpersonal. Hälften av varje kön vore bra men är en utopi.

Lönen och döden avskräcker
– Bristen på killar? Lönerna! Och att killarna inte vet vad sjuksköterskeyrket går ut på. När jag gick på skolan i Sundsvall hade kommunen ett projekt som gick ut på att man aktivt skulle få män att börja arbeta i och framför allt stanna kvar i vårdyrkena. Det borde andra kommuner ta efter.

Tomas är sambo med en sjuksköterska. Men bland sina killkompisar är han den ende i branschen. Det ser han inte som något problem:

– Killar jag träffar tycker spontant att omvårdnad är ett kvinnoyrke. Men när jag förklarar för dem vad jobbet går ut på får de en annan syn på vårdyrket. Fast inte så att de kan tänka sig att jobba med omvårdnad, förstås.

Tomas tror att det svåraste för unga människor, unga män, är att konfronteras med döden. På en avdelning som den där han arbetar är döden vanlig, en del av platserna är speciellt inriktade på vård av cancersjuka i slutskedet.

– Det är svårt för mig också. Men vi har en bra gemenskap här; det är viktigt att ha bra arbetskamrater att kunna prata ut med.
Lite tuffare var det att komma till Åkersberga sjukhus, hans första arbetsplats efter sjuksköterskeexamen 1995, som helt nyutbildad sjuksköterska och man dessutom.

– Vi talar på olika sätt, män och kvinnor. Jag fick lära mig prata så att vi förstod varandra. Och så fick jag ju visa vad jag gick för innan jag blev accepterad.

På en långvårdsavdelning är det förstås omvårdnaden som är det viktiga, att – med Tomas ord – se till att de som bor där lever ett så bra liv som möjligt. För sjuksköterskan Tomas Wård är två saker viktiga. Det är att vara där när någon av de boende vill ha kontakt och att vara stöd, kunskap och erfarenhet i bakgrunden för de undersköterskor och vårdbiträden som arbetar där.

– Det är de som utför det mesta av den direkta omvårdnaden, även om också vi sjuksköterskor försöker vara med i det direkta patientarbetet så mycket vi kan.