Vårdförbundet satsar på yrkesfrågor och Baltikum

Det internationella arbetet inom Vårdförbundet har förändrats under årens lopp. Yrkesfrågor har fått större betydelse än traditionella fackliga frågor och i dag prioriteras Baltikum och Östeuropa.

Ända sedan Vårdförbundet vid kongressen 1983 tog sitt första internationella program, då kallat riktlinjer, har det internationella arbetet funnits med som en fast punkt i förbundets verksamhet.

Förutom den traditionella synen, att det är viktigt med solidaritet med länder och människor som har det sämre än vi när det gäller mänskliga rättigheter, välfärd och hälsa, har medlemmarnas yrken varit en starkt bidragande orsak till att det internationella arbetet varit en del av förbundets verksamhet.

Få yrken är så internationella som barnmorskans och sjuksköterskans. En hel del har troligen också valt just de yrkena för att de velat arbeta utanför Sveriges gränser.

Många av förbundets medlemmar har deltagit i olika typer av biståndsarbete i en rad länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra har fått vanliga jobb i till exempel Storbritannien, Schweiz, Norge och Danmark.

Långvarig tradition
Det internationella engagemanget har en tradition i de yrkesorganisationer som för drygt 20 år sedan bildade det fackförbund som då hette SHSTF och nu heter Vårdförbundet. Svensk sjuksköterskeförening, SSF, har spelat en viktig roll inom den internationella sjuksköterskesammanslutningen ICN och en av SSFs tidigare ordförande, Gerda Höijer, var en period dess president. Barnmorskeförbundet SBFs tidigare ordförande Karin Christiani hade under några år en av de högsta posterna i barnmorskornas internationella organ ICM. Samma gäller Ulla-Britt Lindholm i Svenska laboratorieassistentföreningens (nu IBL) internationella sammanslutning IAMLT.

Vid Vårdförbundets bildande 1976 sas att yrkesorganisationerna skulle sköta de internationella frågorna. Ändå dröjde det ett fåtal år innan Vårdförbundet också engagerade sig internationellt. Och det var inte så konstigt. Både när det gäller traditionellt fackliga frågor och yrkesfrågor är det svårt att se Sverige som en ensam ö i havet. Landgränser har allt mer suddats ut och rörligheten har ökat. Arbetsgivarna har under många år rest runt i världen för att få nya idéer och då måste fackförbunden göra likadant för att med egna kunskaper och idéer kunna möta arbetsgivarnas påståenden och
argument.

Vårdförbundet tog 1989 också helt över de internationella frågorna från SSF och det är Vårdförbundet som är medlem i ICN. Däremot har barnmorskorna och de biomedicinska analytikerna kvar ansvaret för sitt internationella arbete. För att underlätta samarbetet bildade Vårdförbundet 1994-95 rådgivande internationella kommittéer tillsammans med SSF, SBF och IBL. Kommittéernas arbete ska nu utvärderas.

Fackligt i Iska
På det traditionellt fackliga området handlar förbundets internationella arbete i första hand om medlemskapet i Iska, internationalen för stats- och kommunanställda. Iska har som en av sina huvuduppgifter haft försvaret av den offentliga sektorn och har länge haft svårt att acceptera några förändringar. Vid den senaste kongressen i
Japan i höstas skedde dock en modifiering. I det nya programmet som då antogs finns en insikt om att förändringar behövs för att den offentliga sektorn ska kunna överleva och utvecklas.

Vårdförbundet gick med i Iska i början av 80-talet. Eftersom de traditionellt fackliga frågorna då ansågs viktigast i förbundets verksamhet, var en ansökan om medlemskap i Iska naturlig. Ändå har inte förbundet varit speciellt aktivt när det gäller att driva på eller påverka. En orsak är att yrkesfrågorna har fått en allt större betydelse, en annan att Vårdförbundet haft svårt att mäta sig med större fackförbund som Kommunal och Kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF. De två förbunden har varit betydligt mer aktiva och bland annat har några av dess ordföranden, Lillemor Arvidsson och Sture Nordh, haft höga poster inom Iska. Vårdförbundets medlemskap i Iska ska utvärderas under 1998 och kommer då att vägas mot arbetet inom yrkessammanslutningarna.

Europafacket i Bryssel
Via TCO är Vårdförbundet även med i europafacket EFS som sitter i Bryssel och är part inom EU. I EFS finns branschorganisationen EPSU (European federation of public services union) och där sitter Eva Fernvall som suppleant i styrelsen. Även förbundssekreteraren Karin Olsson och chefsförhandlaren Mats Björck har uppdrag i EPSU.
Vårdförbundet är medlem i flera yrkessammanslutningar. När det gäller ICN var förbundets satsning ganska liten i slutet av 70- och i början av 80-talet. I takt med att yrkesfrågorna fått större betydelse i förbundets verksamhet har dock ICN blivit
allt viktigare. Vårdförbundets tidigare ordförande Inger Ohlsson satt till exempel med i ICNs högsta ledning 1989–97 och förbundet deltar nu i ett stort ICN-projekt i
Stilla havet. Förbundet är också med i sjuksköterskornas nordiska samarbete, SSN.

Vårdförbundet finns vidare med i PCN, sammanslutningen för sjuksköterskor inom EU. Det och arbetet i EFS/EPSU är en konsekvens av att Sverige sedan ett par år gått med i EU. Eftersom många för förbundets medlemmar viktiga beslut fattas på EU-nivå är det viktigt för Vårdförbundet att få information och att försöka påverka på olika nivåer där.

Olika prioriteringar
Det internationella engagemanget har under årens lopp ändrat karaktär. I 1983 års riktlinjer satsades på fyra områden: fred och nedrustning, fackligt bistånd, försvar för offentliga sektorn samt hälso- och sjukvårdsfrågor. I det senaste programmet, antaget på kongressen 1996, talas om fyra mål: stärka yrket, främja hälsa, visa solidaritet med kolleger i andra länder samt motverka rasism och främlingsfientlighet.

Att omprioriteringar sker är inte konstigt. Synen på vilka frågor som anses viktigast förändras hela tiden. Inte bara inom Vårdförbundet utan även på andra håll. Tittar man till exempel på vilken inriktning som Sverige haft som stat, så har även den skiftat under åren. På 70-talet handlade det mest om solidaritet, framför allt med u-länderna, och det skulle vara på mottagarens villkor; bidragsländerna skulle i princip själva bestämma hur pengarna skulle användas. Sedan har Sverige allt mer ställt krav på att u-länderna ska köpa varor och produkter från Sverige för biståndspengarna, ett så kallat industristöd. Nu har det genom utvecklingen i Östeuropa skett en ny förändring och Sverige har allt mer siktat in sig på närområdet, inte minst Baltikum.

En liknande kursändring har skett inom Vårdförbundet. Tidigare bedrevs de flesta hjälp- och stödprojekten långt borta, i andra världsdelar – i dag ligger mycket av satsningen i Baltikum och Östeuropa. Vårdförbundet var 1992 med och bildade Östeuropakommittén tillsammans med Läkarförbundet och Socialstyrelsen. Dess uppgift är att genom olika projekt hjälpa till med att förbättra hälso- och sjukvården i Ryssland, Baltikum och Polen. Prioriterat är att lyfta fram omvårdnaden. Östeuropakommittén satsar på olika typer av utbildning. På gång är till exempel sjuksköterskeutbildning i St Petersburg och hjälp med förebyggande åtgärder för att stärka folkhälsan i Ryssland.

– Vi menar att vi har lättare att få en dialog i vårt närområde, bland annat eftersom vi har en gemensam historia, och vi tror att vi gör mest nytta där. Situationen inom hälso- och sjukvården är mycket svår och det finns en skyldighet för oss att hjälpa till att förbättra den, säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall.

– Men, tillägger hon, det innebär inte att vi struntar i övriga världen. Även i framtiden kommer vi att medverka i projekt i andra världsdelar.

Det intryck man får av Vårdförbundets tidigare stöd är att det saknats strategi och inte funnits något samordnat tänkande. Ibland har en medlem engagerat sig och sedan lyckats få förbundet att hjälpa till. Andra gånger är det medlemmar som varit aktiva i ideella organisationer som lyckats få Vårdförbundet att ställa upp. Eller så har kolleger i andra länder vänt sig till förbundet och bett om hjälp för en speciell verksamhet.

Betonar yrkesprojekt
Nu försöker man arbeta på ett annat sätt, i mer betonade yrkesprojekt i stället för renodlade fackliga projekt. Det innebär dock inte, menar förbundet, att det fackliga kommit i skymundan. Genom stöd till kolleger kan man stärka dem som part på arbetsmarknaden. Med detta menas att förbundet, genom att hjälpa systerförbund att bygga upp sina organisationer och att bidra till en förbättrad hälso- och sjukvård, höjer kollegernas status och kunnande och därmed gör dem starkare gentemot arbetsgivare och myndigheter. Ett par sådana exempel är Estland och Ungern.

– Projekten i både Estland och Ungern har varit en framgång, men har kanske varit för långvariga. Det har funnits en risk för att organisationerna där skulle bli allt för beroende av oss. Så har det dock inte blivit, utan de står i dag på egna ben och har fått en ställning på arbetsmarknaden, säger Eva Fernvall.

– Det är viktigt med hjälp till självhjälp under en begränsad tid. Det får inte bli så att vi tar över allt ansvar, utan de organisationer vi hjälper måste själva driva sin verksamhet.

– Men det kommer även i framtiden att finnas renodlade hälsoprojekt. Vi kommer att stödja uppbyggnad av olika verksamheter tillsammans med andra grupper och länder, säger Eva Fernvall.

Det är ett bevis för en annan förändring, den att biståndet inte längre lika ofta genomförs av Vårdförbundet ensamt utan i samarbete med större organisationer, till exempel ICN, Iska och Östeuropakommittén.

Skiftande projekt
De projekt som Vårdförbundet stött eller ännu stöder är av skiftande slag:

*Filippinerna: Ekonomisk hjälp att bygga upp en ny organisation genom utbildning. Vårdförbundet har funnits med sedan 80-talet, men projektet avslutas nu under 1998

* Estland: Även här handlar det om att bygga upp en ny organisation, efter Estlands självständighet från Sovjetunionen. Anställda och förtroendevalda i Vårdförbundet har rest över
och hållit seminarier och utbildningar. I dag är systerorganisationen i sin uppbyggnad mycket lik Vårdförbundet. En hel del av arbetet har genomförts
av Vårdförbundets lokala avdelning i Kalmar.

*Chile: under en sexårsperiod satsades pengar på en klinik/vårdcentral i ett fattigt område i huvudstaden Santiago de Chile. Kliniken är nu självförsörjande.

*Moldavien: Via Iska deltar Vårdförbundet i arbetet med att överföra kunskap om hälso- och sjukvårdslagstiftning, visa på fackets roll i ett demokratiskt samhälle samt hälso-
och sjukvårdens betydelse i landets ekonomiska utveckling.

*Stilla havet: Ett ICN-projekt med bland annat facklig ledarskaps- och organisationsutbildning är på gång på Fidji, Cooke Island, Tonga, Västra Samoa och Solomonöarna.

*Västbanken: Vårdförbundet har stött en mobil klinik som drivs av en lokal hälsovårdsorganisation. Kliniken åker runt i byarna och träffar främst kvinnor och barn.

*Bolivia: Förbundet stöder utbildning i hälsokunskap i Cochabanga. Det projektet beskrivs här intill.

Pengar från staten
Vad kostar allt det här för förbundet? Svaret är: inte så mycket. Det mesta är bidrag från staten, via biståndsorganet Sida och LO/TCOs biståndsnämnd där LO och TCO samarbetar om olika typer av projekt och satsningar. Det förbundet framför allt satsar är personalresurser; att anställda och förtroendevalda med sina kunskaper hjälper till på olika sätt.

Under senare år har det också blivit vanligt att en lokal avdelning ställer upp som fadder för ett projekt. Ett sådant exempel är Kalmars stora satsning i Estland. Där har ledamöter i den lokala styrelsen och andra medlemmar deltagit i seminarier och utbildningar i Estland och estniska kollegor har besökt Kalmar.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida