En olycka kommer sällan ensam, vill man utropa medan den senaste tidens insikt om konsekvenserna av tidigare fattade beslut sjunker in. Det är inte enbart nödvändiga men smärtsamma rationaliseringar som 90-talets blinda nedskärningspolitik lett till inom hälso- och sjukvård, skola och omsorg. Den har också skapat en omsvängning i opinionen så att det finns mindre av självklarhet och stolthet i vårt förhållande till den offentliga sektorn. För inte så länge sedan ”världens bästa”!

Vi har fått lära oss att Sveriges ekonomi inte tillåter en verksamhet som är så stor och omfångsrik som den vi tidigare trodde att vi hade råd med. Vi har vidare förstått att även om behoven inom till exempel vård och omsorg inte har blivit färre och inte kommer att bli det, snarare tvärtom, måste den på sina håll starkt minskade personalen försöka klara sig och sina uppgifter bäst det går.

De som tidigare var den offentliga verksamhetens första och största försvarare har blivit tystare. Det är få som i dag kräver en återupprättelse. Och det finns ingen som tycks ha kraft nog att kunna genomföra eller vidareutveckla de förslag till omstrukturering av till exempel vården som ändå finns.Vi ifrågasätter i stället lydigt, rent av föraktfullt, när vi bedömer verksamhetens tillkortakommanden. Hälso- och sjukvård, skola och omsorg ses inte längre som ”säkrade” arbetsmarknader. Här bedrivs rovdrift på personal och erbjuds patienter, ungdomar och gamla en osäker och otillräcklig hjälp.

Dessvärre smittar attityder av sig även om personliga erfarenheter saknas. I dag söker ett sjunkande antal ungdomar till vårdutbildningarna, de anställda fortsätter att lämna vården. Om inget riktigt radikalt vänder den negativa trenden står 2000-talet inför stora problem med brist på personal inom många områden.

Det inser politikerna som börjar bli riktigt oroade. Statsministern meddelade i mitten av maj, knappt en månad efter det att regeringens vårbudget och handlingsplan för äldrepolitiken tillfört vården nya pengar, att föremål för nästa satsning blir vårdpersonalen. En delegation, i vilken Landstings- och Kommunförbunden bland andra ska ingå, tillsätts med uppdraget att undersöka hur vårdarbete kan få högre status. Förhållandena för personalen är inte acceptabla, de måste få fasta heltidsanställningar och löner som det går att leva på, framhöll Göran Persson.

Det är Sveriges förbättrade ekonomi – plus det faktum att det är valår, förstås – som ligger bakom dessa målsättningar. Men frågan är om goda statsfinanser med automatik leder till ”att vård och omsorg får kosta”. I Norge, ett land utan statsskulder och med fortsatt stadiga oljeinkomster, är situationen inom hälso- och sjukvården likartad Sveriges med undantaget att man där sedan mer än 20 år har en stor manifest brist på till exempel sjuksköterskor.

Liksom i Sverige arbetar cirka 50 procent av dessa deltid och lönen är förhållandevis låg jämfört med andra högskoleutbildade gruppers. Om sjuksköterskorna blir ”positivt särbehandlade” lönemässigt finns risken för att likartade krav genast kommer från andra grupper och inflationen skulle vara ett faktum, säger man i Vårdfackets artiklar i detta nummer om sjuksköterskornas situation i Norge. I grunden samma resonemang som brukar föras här hemma.

Till saken hör också att man där inte har kommit lika långt ifråga om lokala löneförhandlingar och individuella löner som Vårdförbundet och dess motparter gjort. I Norge har man under de senare åren av 90-talet därför kallt räknat med hjälp från svenska sjuksköterskor som under kortare perioder tar sig över kölen för att under intensiva arbetspass tjäna stora extrapengar. Det är svårt att tro att den svenska hälso- och sjukvården skulle kunna kopiera den bravaden utan att avsevärt höja de svenska lönerna över de norska!

Bristen på sjuksköterskor inom vissa specialiteter är redan ett faktum i Sverige. Den fördjupas naturligtvis av det faktum att så många arbetar deltid – en annan av statsministerns måltavlor. Fler heltidsanställningar ska fram och det är självklart utmärkt om alla som vill arbeta heltid har möjlighet att göra detta. Men långt ifrån allt deltidsarbete är ofrivilligt.

Majoriteten av de deltidsarbetande kvinnorna inom den offentliga sektorn säger att de har prioriterat hem och familj. Både de svenska och de norska deltidsarbetande sjuksköterskorna anser att bara en rejäl lönehöjning skulle kunna få dem att öka sin tjänstgöringsgrad. Med detta menas sannolikt en löneökning av den storleksordningen att en godtagbar omfördelning av de ekonomiska resurser som finns inom den offentliga sektorn inte räcker. Det skulle behövas skattehöjningar och det är något som i varje fall en svensk regering, oavsett politisk kulör, skulle bedöma som omöjliga att genomföra. Mer framgångsrik i kampen mot deltiderna vore troligen en generell, lagstiftad arbetstidsförkortning men framför allt individuella arbetstidsavtal.

Göran Perssons mål är icke desto mindre djärvt och högt. Att efter år av blinda nedskärningar och opinionsmässig misskreditering övervinna de ungas tveksamhet till arbete inom vård, omsorg och skola är ingen lätt uppgift. Det är bra att han har förstått att en viktig ingrediens i ett yrkes status är lönenivån!