Anders Hagman är nöjd av flera orsaker. För det första att Landstingsförbundet nu fått avtal med alla stora fackförbund inom den offentliga sektorn, för det andra att man kunnat få ett avtal med Vårdförbundet utan några större krockar. Dessutom har avtalen med Läkarförbundet och övriga 20 förbund inom akademikerorganisationen Saco blivit klara innan de gamla gått ut, något som är unikt.

Efter den stormiga och konfliktfyllda valrörelsen 1995-96 har företrädare för Landstingsförbundet vid ett antal tillfällen framhållit att det avtalet var alldeles för dyrt för arbetsgivarna och att det inte fanns några pengar utöver avtalets lägstpotter, trots att lägstpotter innebär att det ska gå att få ut mer. Några liknande uttalanden görs inte nu. Snarare tvärtom.

– Ju lägre procentsiffror i de centrala avtalen, desto större möjligheter att det kan ge mer i de lokala förhandlingarna. Lägst är inte generellt samma sak som högst, även om det på sina håll ändå blir det, säger Anders Hagman.
Han menar att den lokale arbetsgivaren ska kunna gå med på mer än vad som sägs i den centrala överenskommelsen, om han tycker det är viktigt för att utveckla verksamheten och att det är nödvändigt för att rekrytera personal. Och om han anser sig ha råd med det.