Varenda människa har en uppfattning om vad en sjuksköterska är: En sval och tröstande hand på den heta pannan, någon som uppträder i doktorns släptåg och efteråt tålmodigt tolkar för patienten vad som blivit sagt om diagnos och terapi, en stressad bristvara med ett odefinierat viktigt och ansvarsfullt arbete eller en person som med hjälp av forskning på vetenskaplig basis vill utveckla sjuksköterskans karaktärsämne, omvårdnaden, till fromma både för patienterna och yrkeskåren.

De försök som gjorts att beskriva sjuksköterskans särart och peka ut vad det är som skiljer hennes kunskap och arbete från andras har inte varit framgångsrika. Alltför ofta har hon framstått som en diversearbetare, någon som man utan större svårighet kunnat ersätta med någon annan – om nödvändigt med lägre utbildning och blygsammare löneanspråk. På flera håll i Europa bedrivs arbetsplatsanpassade snabbutbildningar, i första hand för att täcka personalbehoven när det gäller vården av äldre och till hemsjukvården. I till exempel Tyskland och Österrike, där det inte finns några statliga registrerings- eller legitimeringssystem ger man inte sällan de nya befattningshavarna titeln sjuksköterska.

Det har alltså varit de olika momenten i ”den riktiga sjuksköterskans” arbete som utgjort fokus. Inte de enskilda patienternas behov. Sjuksköterskans helhetssyn har inte vägt särskilt tungt.

För Sveriges vidkommande finns det väl liten risk för en utveckling åt det hållet men klart är att den hotande bristen på sjuksköterskor leder till ett ökat intresse för överväganden både när det gäller sjuksköterskans användbarhet och vårdens framtida organisation.

1994 inrättade till exempel Socialstyrelsen en expertgrupp i omvårdnad som hade uppdraget att belysa frågeställningar om omvårdnadens innehåll och kvalitet. Gruppen skulle också ägna sig åt strukturfrågor inom vård och omvårdnad. 1996 publicerade Socialstyrelsen rapporten The Dream Team – bemanning och arbetsmodeller på vårdavdelning, skriven av Kerstin Segesten, sjuksköterska och adjungerad professor vid Vårdhögskolan i Vänersborg/Uddevalla och Institutionen för lärarutbildning, Göteborgs universitet. Skriften går på ett systematiskt sätt igenom ny och aktuell forskning och redovisar försök vad gäller bemanning och arbetsmetoder.

Det är vanetänkande som i största utsträckning har format de förhärskande uppfattningarna om hur arbetsmodeller, personalbemanning och kompetenskrav ska se ut. Traditionerna har bara påverkats av tillgången på personal, diverse fackliga krav och svängningar i tidsandan, som i större eller mindre utsträckning inneburit drömmar om likställdhet mellan personalgrupper och önskan om nationell likriktning.

Sunt förnuft säger att så kan det inte fortgå när de ekonomiska ramarna krymt. Pengarna måste satsas där de gör bäst nytta och ska inte längre fördelas utifrån idéer baserade på ”trial and error” och ett diffust demokratitänkande. Då kan sammanställningar av typen The Dream Team vara vägledande. Med hjälp av ett par hundra referenser betonar rapporten vikten av systematik och ett vetenskapligt tillvägagångssätt när man vill förändra. Slutsatsen är att om man utnyttjar forskningens samlade resultat vid planering och beslut kan vårdkvaliteten öka samtidigt som verksamheten blir mer kostnadseffektiv.

I skuggan av den forskarkonferens, som arrangerades av den nu 20-åriga Workgroup of European Nurse Researchers (se sidan 45 i detta nummer) och parallellt med den efterföljande planering av kommande WENR-möten pågick en mera informell sammankomst i Helsingfors. Det var det sedan fem år etablerade European Editors’ Network som möttes för att diskutera fack- och yrkestidskrifter inom omvårdnad och ge chefredaktörer från ett antal länder möjlighet att utbyta erfarenheter. Vid några tillfällen möttes de två grupperna för informella diskussioner om hur omvårdnadsforskningens resultat lättare ska komma det praktiska vårdarbetet till godo. För det är på vetenskapligt prövade idéer och därefter allmänt accepterade slutsatser som omvårdnaden inom morgondagens hälso- och sjukvård ska grunda sig.

Nu kan och ska inte alla sjuksköterskor bli forskare – uppdraget som läggs på dem i den nya situationen kan vara tufft nog ändå. De förväntas utveckla sitt intresse för och sin lust att djupare tränga in i resultaten och försöka se användbarheten i relation till sitt dagliga praktiska arbete. Till sin hjälp behöver de då en ”oklanderlig popularisering” av forskningens ingredienser: problemställning, metoder, urval, prövning, resultat för att nämna några. Här kommer en yrkestidning som Vårdfacket att fylla en allt viktigare roll. Kruxet har varit, och är i vissa fall fortfarande, att en del forskare haft svårt att godkänna popularisering av sina resultat. Men i än större utsträckning kunde man under Helsingforsmötena skönja en ny insikt både om forskarnas egna och om en mer eller mindre okänd läsekrets behov som bådar gott.

Så vad hon än har ansetts göra i det förgångna – morgondagens sjuksköterska ska leda omvårdnadsarbetet inte bara med egen kunskap och ”företagsklimatet” att luta sig emot. Hon ska också inom en inte alltför avlägsen framtid kunna fatta sina beslut på vetenskapliga grunder.