När detta läses återstår några veckor till 1900-talets sista parlamentsval. Partierna ligger i slutspurt för att övertyga väljarna om att just deras politiska program värnar välfärden och samhällsekonomin bäst. Vi möter dem överallt – på affischer och torgmöten, i tidningar och TV. Politiker som talar sig varma för vården, eftersom god och säker vård hör till det som ligger väljarna allra varmast om hjärtat.

Och visst är det positivt att alla partier lyfter fram vården. Men strävan efter en egen vårdprofil kan göra mer skada än nytta. Vården behöver kontinuitet för att fungera och utvecklas, och för detta måste politiker ha respekt. Därför vill jag efterlysa en större vilja till samverkan kring frågor som man i grunden är ense om. För ibland är det svårt att se vad som skiljer partierna åt i de viktigaste frågorna om patientens ställning, synen på vårdyrkena och behovet av en modern arbetsorganisation. Med vårdens bästa som ledstjärna i stället för en ibland tillkämpad partipolitisk vårdprofil skulle politikerna kunna ge verksamheten den långsiktighet som behövs om man vill komma till rätta med vårdens problem.

Och detta gäller både på nationell och lokal nivå. Valen till landsting och kommuner kommer lätt i skymundan för riksdagsvalen, som avgör vilken regering vi ska få. Men om riksdag och regering drar upp de nationella riktlinjerna, så är det i landsting och kommuner de materialiseras. Det är där framtidens arbetsmarknad ska ta form. Därför är valen till landsting och kommuner väl så viktiga för oss.

Skatterna är en annan valfråga, där mitt namn förekommit ganska flitigt och som kanske fått några av er att undra. Egentligen är det inte mer dramatiskt än att jag uttryckt stöd för TCOs uppfattning att inkomstskatterna för låg- och medelinkomsttagare är för höga, eftersom detta sannolikt påverkar sysselsättningen. Det betyder dock inte att jag anser att skattebasen i samhället bör minska. Den gemensamma finansieringen genom olika former av skatter och avgifter är välfärdens – och därmed vårdens – grund.

Vårdens plats i människors medvetanden är bakgrunden till den fem ministrar tunga vårdkommission som tillsattes i juni och där jag har en plats (för TCO). Uppdraget – att kartlägga utbildningsbehovet och föreslå åtgärder för att underlätta rekryteringen till vårdyrkena – ska vara klart redan nästa sommar. Hur kommissionen ska klara det är förstås för tidigt att säga, och det kanske är lätt att hålla med dem som raljerar över ännu en utredning. Enligt min mening är det bra att ta ett nationellt helhetsgrepp över vården. En vårdkommission är en bekräftelse på att regeringen förstått frågans vikt. Men återigen, det är bara i den lokala verksamheten som de konkreta problemen kan lösas. Med full medverkan av er som verkar där.

Att vi ännu inte är där är den gångna sommaren ett smärtsamt bevis för. Då skulle inte så många av er behövt skjuta upp semestern, eftersom sommarplaneringen då sett annorlunda ut. En semester som denna sommar var alldeles ovanligt välbehövlig på grund av den pressade arbetssituation många av er lever i. Så när andra har kopplat av i hängmattor och på badstränder – eller hukat undan skyfallen – har sommaren för många av er inneburit fler helgpass, förlängda jourer och utökade ansvarsområden. I bästa fall med ordentliga ersättningar, i sämsta beordrade från avbrutna semestrar utan extra pengar.

Man kan också befara att uppskjutna semestrar bara är att skjuta upp problemen. För den som tar semester måste ersättas oavsett när ledigheten tas ut. Och personalbristen i vården är inte längre årstidsbunden. Risken för utbrändhet, tydligt illustrerad i detta nummer av Vårdfacket, är uppenbar. Sommarens tidningsklipp vittnar om stor trötthet, ökade sjukskrivningar, anmälningar till yrkesinspektion och Socialstyrelsen, rädsla att inte kunna garantera god vård. Det är varningssignaler som ansvariga gör klokt i att ta på allvar. För även om er professionalitet gör att en pressad arbetssituation inte går ut över patienten kan även den mest tänjbara gummisnodd brista, vilket på sikt får konsekvenser utöver det lidande som drabbar individen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Den som ska göra ett bra arbete behöver rimliga arbetsförhållanden och lönevillkor, tillfällen till reflektion och utveckling, till rekreation och vila. Och möjlighet att påverka dessa förutsättningar. Låt det bli ett budskap till politiker på alla nivåer så här inför valet.