Nu är det dags för svenska folket att välja sig en ny riksdag och nya landstings- och kommunfullmäktige. I det här numret av Vårdfacket har vi gett utrymme åt partierna att presentera sin politik på vårdområdet i form av en enkät med tio frågor. Det är intressant läsning för den som om ett par veckor ska ställa sig i valbåset och välja valsedlar.

Enligt uppgift i andra medier har Lärarnas riksförbund lagt ner miljontals kronor i en kampanj för att ”få upp skolfrågorna på dagordningen”. De har åtminstone under en del av valrörelsen varit framgångsrika: skolan har varit en av de mest diskuterade frågorna.

Men för att fokusera intresset på vårdfrågorna behöver inte Vårdförbundet – eller för den delen något av de andra förbund som organiserar vårdpersonal – i dag lägga ut några miljoner i kampanjpengar. Vård och omsorg har en självklar plats i toppen på listan över de frågor som intresserar allmänheten mest. De senaste årens debatt om hälso- och sjukvården har varit minst sagt livlig.

Alla partier har gått ut hårt när det gäller vården. Socialdemokratiska företrädare som Göran Persson och Margot Wallström har oräkneliga gånger upprepat sitt mantra om ”vården, skolan och omsorgen” före eventuella skattesänkningar, folkpartiet vill profilera sig som det parti som ”tar parti för vården”, kristdemokraterna solar sig fortfarande i glansen från sin förra riksdagsledamot Jerzy Einhorn och hans allmänt erkända passion för vårdfrågorna. För att nu bara nämna tre exempel.

Men hur ska man ta parti för vården? Redan i svaren på den första frågan, som helt enkelt handlar om vilken vårdfråga som är viktigast för partiet, syns en skillnad. Medan moderater och folkpartister lyfter fram vårdgarantin som den viktigaste frågan, förklarar övriga partier att det är viktigast för dem att se till att vården får mer resurser.

Däremot lämnas läsarna okunniga om hur det ska gå till att öka vårdens resurser. Men vagt definierade omprioriteringar och besked som att ”vården får kosta det den kostar” är typiska svar som flera partier lämnat. Inget parti, möjligen med undantag för vänsterpartiet, tycker dock att skatterna ska höjas. En ökad andel av samhällets resurser är inte heller självklar för alla. Visserligen säger vänsterpartiet och miljöpartiet att vårdens andel av BNP (bruttonationalprodukten) bör bli större, men folkpartiet å sin sida förklarar frankt att ”ju mindre vården kostar desto bättre är det”. Andelen av BNP är ointressant.

Man måste fråga sig hur realistiskt det är att få till de ”fler armar i vården”, som flera av partierna skriver om.
I frågan om vården ska drivas i offentlig regi eller privat har partierna gemensamt glidit åt det privata hållet. Till och med vänsterpartiet är nu öppet för privata lösningar. De flesta partier betonar dock att även privatvård ska finansieras med skatter och att politiker ska ha ansvaret för mål och inriktning. Färre politiker inblandade direkt i vårdens inre organisation är ett besked som troligen gläder många av dem som arbetar i den. Både folkpartiet och socialdemokraterna har också tagit till sig den kritik som finns mot vårdens inre organisation när man säger sig vilja riva i de hierarkier som präglar den.

Vem ska en sjuksköterska, barnmorska eller biomedicinsk analytiker jämföras med lönemässigt? Mot flera luddiga svar av typen ”det är ett viktigt yrke men omöjligt att jämföra med andra” ställs kristdemokraternas raka besked: det är lärare som ska vara jämförelseobjektet. Vilket, om det förverkligades, borde leda till en rejält höjd medellön för Vårdförbundets medlemmar.

Men inte ens kristdemokraterna har något svar på hur det ska gå till att höja vårdpersonalens löner. De sjukvårdsanställda får en och
annan klapp på ryggen, men inga konkreta besked. Fegt gömmer sig flera partier bakom ”arbetsmarknadens parter”; det är i förhandlingar mellan dem som lönerna ska sättas (och förhoppningsvis höjas?). Vad partiföreträdarna inte låtsas om är att det är de själva genom sina kolleger i landstingen och kommunerna som är den ena av dessa parter. Hur kan det komma sig att den part som i ena sammanhanget tycker att lönerna ska höjas, i det andra sammanhanget ser till att det inte blir så?

I alla partier tycker man självklart att vårdfrågorna är viktiga. Men synen på hur de ska hanteras skiljer sig trots allt, det visar enkätsvaren på sidorna 12–15. I huvudsak offentligt eller satsning på de privata alternativen? Större andel av BNP eller inte? Är vårdgaranti den viktigaste frågan när det gäller sjukvården? Och hur ska åsikterna från olika partier i de båda regeringsalternativen kombineras? Det är några frågor som du som väljare måste ta ställning till – vid sidan av alla andra frågor om ekonomisk politik, sysselsättning, lag och ordning eller vad det nu kan vara.